Varje gång, varje minut, varje sekund någon "tvingas" lyssna på mina problem är det mitt samvete som får lida. Det är ju liksom mina problem, ingen annans. Samtidigt är det en sådan befrielse att inte leva med allt helt ensam så jag kan inte alltid låta bli. Samvetet får sig en törn igen. Jag är medveten om att jag i själva verket inte tvingar någon, men vet att de som får stå ut med mig är för godhjärtade för att säga att "nu orkar jag inte lyssna på dig mer" även om det skulle vara så. 

 

Jag antar att ni inte är tvingade till att läsa min blogg? Jag antar att ni har valt att själva gå hit? Om inte, ber jag om ursäkt och lovar att ha lite dåligt samvete för att ni tvingas läsa. Jag skriver för att det är på så sätt jag får kontroll på det som inte är kontrollerat i mitt liv - tankar. Jag skriver för att jag är bättre på det än att prata. Jag skriver för att det är min blogg. Därför skriver jag det jag vill. Här vill jag inte tänka på om jag råkar vara till besvär för någon. Här vill jag inte bara försöka vara andra till lags hela tiden. Här vill jag inte ha några förbud av mig själv om vad som är tillåtet och inte.

 

Jag kan säga att det är toppen och jag har lärt mig att ljuga, men jag kan inte skriva att allt är frid och fröjd när det är käpprätt åt helvete. Antingen skriver jag precis det jag känner för eller också skriver jag inte alls. Det är upp till mig. Det är upp till er om ni vill läsa eller låta bli.