Om två veckor har vi gått sista dagen i skolan. Jag är i teorin helt klar med fyra kurser. Löven har slagit ut och jag kommer på mig själv med att det går att gå utomhus i linne utan att frysa. Jag förstår inte varför jag är den enda på träningen som har underställ.

 

Det har nästintill blivit sommar och jag har missat det totalt. Om jag inte hade haft en almanacka hade jag trott att det fortfarande varit mars. Jag följer med livet utan att riktigt leva för jag har fullt upp med ett annat, osynligt liv, och Medan dagarna paserar förbi mitt fönster gräver jag tunnlar utan att hitta vägen ut. Samtidigt händer det massvis med saker som jag upplever men ändå tycks missa helt och hållet. Jag är omgiven av folk jag älskar men ändå känner jag mig ensammast i världen. När allt blir som mest extremt är det bara jag. Jag och tankarna. Jag och ångesten. Då kan jag varken glädjas åt solen, gräset eller värmen. Då märker jag det inte ens. Det gör mig så rädd. När jag inte märker uppenbara saker som att gräset blir grönt eller att man faktiskt kan lägga undna dunjackan, hur ska jag då kunna märka allt annat? Tänk om jag är för upptagen med att reda ut det jag själv inte ens förstår att jag missar något som verkligen har betydelse.