"Att säga åt dig att ta och springa milen hade varit som om jag hade bett en med brutet och gipsat ben att springa."

 

Jag vet inte om det var ordagrant, men det var ord, något i den stilen. Även fast det där var i börja av maj kan jag fortfarande börja gråta när jag tänker på det. Inte för att det gör mig ledsen, utan för att det rörde mig så djup, djupt, djupt. Där och då förstod jag hur bra hon forstod mig och jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan henne. Jag har en mask, som jag gärna bär, men när den håller på att gå sönder vet jag var jag kan ta av mig den. Det är så skönt att kunna göra det när någon förstår. Alltså verkligen förstår. Att höra "Jag förstår vad du menar, även fast du inte berättar det" och "Men att göra........är kanske inte det bästa", också har man själv inte ens sagt något - det gör mig både helt paff, men också väldigt glad. Det får mig att inse vilken tur jag har.