Kluven och förvirrad.

Mellan dröm och verklighet,

hopp och förtvivlan,

glädje och sorg,

lust och meningslöshet.

Vet varken ut eller in.

Och på grund av det vill jag bara bryta ihop om vartannat.

På något sätt spänner jag mina käkar och biter ihop istället.

Men det finns en fråga som jag ständigt tränger undan.

Fast också en fråga jag ständigt vill ha svar på.

Men jag vet som sagt varken ut eller in. Fram eller bak. Upp eller ner.

Är det något eller är det en bluff?

Det gör så ont i mig när någon konstaterar och säger att jag är sjuk.

Det är alltså något? Nä, det är det väl inte?

Jag kan ändra på mig om jag vill. Fast varför gör jag i så fall inte det?

Samtidigt gör det ont när någon drar en kommentar som "du får inte börja hoppa över måltiderna igen". 

Igen. Vadå? Som att jag hipps vipps klarar att äta regelbundet och sunt?

Det är alltså inget? Precis, jag är bara löjlig.

Såklart allt är bra bara jag äter.

Såklart allt är bra, jag är ju inte smal.

Fast vänta...är det inte det där jag blir så arg över att folk tror att det är sant?

När folk tror att bara för att man äter och inte är underviktig så är man frisk.

DET STÄMMER JU INTE!!! DET ÄR JU SÅ KOMPLEXT.

Åh, just ja, det gäller ju inte för mig.

Äter jag är jag frisk.

Är jag tjock är jag frisk.

Alltså ska jag må bra.

Ingenting gäller liksom för mig.

Jag har egna regler och det har jag alltid haft.

Eller tja, i några år.

Regler om allt mellan himmel och jord.

Men de gäller som sagt bara för mig.

Idiotiskt egentligen.

Som att jag skulle vara speciell på något vis.

Jag är ju som alla andra egentligen.

I stort sett fungerar jag ju som dem också.

Fast jag har svårt att se det.

Otroligt svårt.

 

Jag har också svårt att se varför jag skriver här.

Fast det är så mycket enklare att knappra på tangentbordet.

Dagboken ligger öppen på sängen.

Fast jag skriver här istället.

Det jag skulle skrivit där.

Nä, inte allt.

Inte bara ytan, utan mellanskiktet också.

Det skitiga djupet håller jag dock för mig själv.

Det ska ingen behöva höra.

Kommer väl sluta med att jag kommer behöva röra pennan och skriva ändå.

Egentligen vill jag spara min skrivarhand till skolans alla skrivningar och allt vad det innebär.

 

Skolan ja.

Den har ju börjat nu.

Så himla less på den redan,

Fast ändå en trygghet.

På många sätt.

Därför ser jag ändå framemot morgondagen.

Nä, jag hatar inte livet.

Livet är något fint,

Nägot fantastiskt. 

Något underbart.

Däremot hatar jag mig själv.

Hatar mig själv för att jag gör det till ett helvete.

För att jag är dum.

För att jag är en idiot.

För att jag suger.

Och för att jag skulle kunna hålla på så här fram tills jag börjar imorgon.

 

Just nu flyter jag omkring, 

famlar,

söker,

strävar,

faller.

Allt inom mig.

Allt som värker.

Bita ihop.

Nu pyste det ut lite.

Snart kommer explotionen.

Jag är glad att jag vet var jag ska.

Jag är glad att jag inte är helt borttappad.

Förlåt om jag gör er som försöker hjälpa ledsna.

Dock klarar jag inte att belasta er.

Sedan vet jag tyvärr inte heller om det hjälper mig speciellt mycket.

Bara ni finns. 

Bara jag vet det så blir jag glad.

Fast bara jag slipper skiten när jag faktiskt kan koppla bort.

Det hjälper.

Jag har någon att ta det jobbiga med.

Det är inte jobbigt då.

Det går bra.

Det är skönt.

Men annars, låt mig koppla bort.

Snälla?

Det blir inte bättre av något annat.

Tro mig.

Bara obekvämt,

skamfyllt,

pinsamt,

oärligt.

Låt mig slippa om jag inte ber om det.

Då behöver jag det.

Om jag ber om det.

Inte annars.

Då blir det bara värre.

 

För att morgondagen ska komma fortare stänger jag in mina känslostormar här. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Exakt. Alla kämpar. Alla har det svårt ibland. Varför ska jag då behöva någon hjälp? Eller behöver vet jag väl att jag gör, egentligen, men förtjäna. Jag är ju precis som alla andra. Nog kan jag hitta den där hjälpen av mig själv. Inte ska det väl vara så jävla svårt? Nog kan det väl hjälpa med hjälp från andra, men tar man inte emot den fungerar det ju hursomhelst inte. Jag försökte. Gav chanser. Tänkte att "men det blir nog bättre efter ett tag". Då syftade jag inte på allt det här (kan verkligen inte kalla det något annat, kan inte se mig som sjuk på riktigt, jag är inte det, kan inte vara.) utan på själva hjälpen/behandlingen/känslan att vara där osv. Hell no!

 

Tillslut orkade jag inte bry mig. Inte anstränga mig till bristningsgränsen något mer. Jag stod bara och trampade. Inte ens det. Ett steg fram, två steg bakåt. Dock känner jag mig hemsk mot den fina människan som ordnade det här till mig, att jag bara avbröt liksom, men jag såg/ser ingen idé att göra någonting som känns så fruktansvärt fel. Då menar jag inte sakerna behandlaren bad mig göra för det vet jag kommer bli jobbigt, utan bara av att vara där, prata, inte känna att man kan säga allt/som det är osv... Nä, bläh!

 

Ångrar mig gör jag inte, men visst kändes det jobbigt efter att jag hade sagt att jag ville avbryta för vad händer nu liksom? Åh, hatar att vara arton. Förvirrande vuxenvärld! Hade jag varit född några månader senare hade jag kunnat lulla runt och lämnat ansvaret hos någon annan. Nåväl, bara skolan börjar blir det bra. Önskar att jag kunde ha kännt så på äs-enheten också.

 

 

 

Datorjäveln tar alldeles för mycket tid så nu gör jag som sist - fast lite kortare tid - och lämnar den för några dagar. Kan dock inte vara en vecka denna gång för jag måste hålla koll på träningar så det får bli till på söndag morgon. I veckan ska jag jobba, jobba ännu mer hemma och övningsköra. Och försöka att inte tänka alltför mycket. (Good luck).

 

Nu är det ju i och för sig lite andra förutsättningar eftersom jag har blivit introducerad till Gleevärlden. Om jag får riktigt med abstinens får jag lov att se ett avsnitt den dagen. Måste även skriva på ett brev imorgon till Linda som ska över Atlanten ett år. Men internet = förbjudet!

 

Detta ska ju dock inte drabba er så jag har förberett arkivet med tidsinställda inlägg - varje dag. Vem vet, det kanske är fler än ett per dag. Fast ni behöver ju inte förvänta er några världssmarta ord, underbara bilder eller något annat underverk - bara inlägg som de brukar vara.

 

 

När jag fyllde arton år fick jag ett samtal av min farmor, ni vet ett sådant där "grattissamtal" som i alla fall jag brukar få av släkt som bor långt ifrån (det vill säga alla utom mormor). Klockan var nio då och hon blev förvånad över att jag var hemma och inte på krogen eller så och firade. Nä, jag var hemma. Hemma med mamma, pappa och mormor och åt sushi (det tar emot att skriva de där två sista orden, men jag måste inse att det är sjuka tankar, att det inte är skamligt att skriva att man äter). Jag är arton, jag får dricka, helt lagligt. Jag hade kunnat smyga för länge sedan om jag så hade haft lust.

Bara för att jag får betyder det inte att jag ska eller måste.

Vissa, dock inte mina vänner och så, verkar ha svårt att förstå varför jag inte dricker. Jag har till och med hört en vuxen säga (innan jag blev arton) att jag kommer "komma över" det här med att inte vilja dricka, att det är någon typ av fas. Jag känner inget som helst behov av det, okej? Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Visst, om jag vill så gör jag väl det, men nä.

Nä.

 

Dessutom innehåller ju det en hel del. Jag skulle aldrig kunna lista ut/bestämma mig för/veta vad jag skulle kunna dricka. Jag menar, jag dricker inte läsk, inte saft, inte drycker med socker överhuvudtaget. Vad ska man kunna dricka liksom? De som starkt hävdar att man behöver alkohol för att ha roligt är jag ett levande bevis på att det inte stämmer. Ojojoj så full man kan bli av annat än det. Full av lycka genom underbart sällskap till exempel. Naturligt full liksom.

 

Jag måste dock poängtera att jag absolut inte tycker illa om folk som väljer att dricka, det är ju erat beslut liksom jag har mitt. Om min vän dricker eller inte gör ju inte att jag ändrar synen på människan precis. Vad gör det att han/hon dricker? Fast de som ständigt skryter med att de har varit/ska bli "fullast på festen" kan jag inte annat än skratta åt. Dricker man med målet att bli full är det ju något som inte är som det ska. Då dricker man, enligt mig, i alla fall av fel anledning. För annat än socker och många tomma kalorier så innehåller det ju faktiskt andra saker som skadar en. Det är ju inte roligt att se hur vissa blir av alkohol. Speciellt inte när det är riktigt unga människor som blir helt borta. Alltså är det därför man dricker? För att bli stupfull och inte minnas något av kvällen som man skulle ha så roligt under?

 

Sedan måste jag slänga in ett av alla mina relaterbara citat jag har hittat i olika böcker med mera.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag skriver ett till inlägg fast klockan är tre på natten. Har varit hos Izza med massvis med fina människor och kom hem vid ett. Skulle sova men såklart går det inte. Ja. Nej. Rätt. Fel. Hur. Vad. När. Om. Kanske. Borde. Måste. Ahhhhhh! Någon dag kommer jag förstå. Inte idag. Inte imorgon. Men någon dag. Just nu förstår jag ingenting. Jag förstår inte ens mig själv. Och jag vill försvinna. Men jag vet inte var. Jag vill att dagarna ska gå - det är därför jag stiger upp, för att gå och lägga mig igen. Fast samtidigt vill jag att de ska stå stilla och aldrig försvinna. Jag vill det ena och jag vill det andra och jag vill ingenting. Jag vet liksom inte...varför? Det är ett fullutvecklat inbördeskrig i min hjärna och jag vet vilken sida jag borde stötta, men jag känner också vilken sida jag borde vara på. Man får ta dagarna som de kommer. Försöka klara sig igenom dem, sätta upp små mål. Söndag....... Måndag...... Tisdag! Två dagar, det är väl ingenting? Fast jo. Det känns som det var en evighet sedan det var tre. Snart är det slut med skola också. Vi är dessutom lediga nu på måndag. Wihooo (!!!!) ropar alla och vill vara lediga på tisdag också. Jo, precis...wiho. Det är det som gör mig så rädd. När tre dagar känns så långa, hur kommer tio veckor då vara? Inga små mål att klara sig till. Bara ett stort, stort berg att klättra upp för.