Someday. Someway. Somehow.
Kluven och förvirrad.
Mellan dröm och verklighet,
hopp och förtvivlan,
glädje och sorg,
lust och meningslöshet.
Vet varken ut eller in.
Och på grund av det vill jag bara bryta ihop om vartannat.
På något sätt spänner jag mina käkar och biter ihop istället.
Men det finns en fråga som jag ständigt tränger undan.
Fast också en fråga jag ständigt vill ha svar på.
Men jag vet som sagt varken ut eller in. Fram eller bak. Upp eller ner.
Är det något eller är det en bluff?
Det gör så ont i mig när någon konstaterar och säger att jag är sjuk.
Det är alltså något? Nä, det är det väl inte?
Jag kan ändra på mig om jag vill. Fast varför gör jag i så fall inte det?
Samtidigt gör det ont när någon drar en kommentar som "du får inte börja hoppa över måltiderna igen".
Igen. Vadå? Som att jag hipps vipps klarar att äta regelbundet och sunt?
Det är alltså inget? Precis, jag är bara löjlig.
Såklart allt är bra bara jag äter.
Såklart allt är bra, jag är ju inte smal.
Fast vänta...är det inte det där jag blir så arg över att folk tror att det är sant?
När folk tror att bara för att man äter och inte är underviktig så är man frisk.
DET STÄMMER JU INTE!!! DET ÄR JU SÅ KOMPLEXT.
Åh, just ja, det gäller ju inte för mig.
Äter jag är jag frisk.
Är jag tjock är jag frisk.
Alltså ska jag må bra.
Ingenting gäller liksom för mig.
Jag har egna regler och det har jag alltid haft.
Eller tja, i några år.
Regler om allt mellan himmel och jord.
Men de gäller som sagt bara för mig.
Idiotiskt egentligen.
Som att jag skulle vara speciell på något vis.
Jag är ju som alla andra egentligen.
I stort sett fungerar jag ju som dem också.
Fast jag har svårt att se det.
Otroligt svårt.
Jag har också svårt att se varför jag skriver här.
Fast det är så mycket enklare att knappra på tangentbordet.
Dagboken ligger öppen på sängen.
Fast jag skriver här istället.
Det jag skulle skrivit där.
Nä, inte allt.
Inte bara ytan, utan mellanskiktet också.
Det skitiga djupet håller jag dock för mig själv.
Det ska ingen behöva höra.
Kommer väl sluta med att jag kommer behöva röra pennan och skriva ändå.
Egentligen vill jag spara min skrivarhand till skolans alla skrivningar och allt vad det innebär.
Skolan ja.
Den har ju börjat nu.
Så himla less på den redan,
Fast ändå en trygghet.
På många sätt.
Därför ser jag ändå framemot morgondagen.
Nä, jag hatar inte livet.
Livet är något fint,
Nägot fantastiskt.
Något underbart.
Däremot hatar jag mig själv.
Hatar mig själv för att jag gör det till ett helvete.
För att jag är dum.
För att jag är en idiot.
För att jag suger.
Och för att jag skulle kunna hålla på så här fram tills jag börjar imorgon.
Just nu flyter jag omkring,
famlar,
söker,
strävar,
faller.
Allt inom mig.
Allt som värker.
Bita ihop.
Nu pyste det ut lite.
Snart kommer explotionen.
Jag är glad att jag vet var jag ska.
Jag är glad att jag inte är helt borttappad.
Förlåt om jag gör er som försöker hjälpa ledsna.
Dock klarar jag inte att belasta er.
Sedan vet jag tyvärr inte heller om det hjälper mig speciellt mycket.
Bara ni finns.
Bara jag vet det så blir jag glad.
Fast bara jag slipper skiten när jag faktiskt kan koppla bort.
Det hjälper.
Jag har någon att ta det jobbiga med.
Det är inte jobbigt då.
Det går bra.
Det är skönt.
Men annars, låt mig koppla bort.
Snälla?
Det blir inte bättre av något annat.
Tro mig.
Bara obekvämt,
skamfyllt,
pinsamt,
oärligt.
Låt mig slippa om jag inte ber om det.
Då behöver jag det.
Om jag ber om det.
Inte annars.
Då blir det bara värre.
För att morgondagen ska komma fortare stänger jag in mina känslostormar här.
Fast vad är det jag
vill kämpa för? Jag
menar verkligen vill.
Ena dagen är det
det ena. Andra dagen
är det det andra.
Kommentarer
Trackback
