De ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån. Jag kan ångra det lilla jag säger, eller dra ett allvarligt skämt och jag tycker mig höra vad de tänker: "är hon så där jämt?"
Jag känner mig ofta så socialt missanpassad. Som ett ogräs bland alla blommor i en annars rensad rabatt. Det gör att jag i princip alltid är nervös inför sociala sammanhang - det spelar ingen roll om det är okända människor eller vänner. Givetvis går det lättare att träffa vänner, det är en absolut mindre grad av nervositet än annars, men den finns nästan alltid där oavsett vad. Om jag är med vänner går den dessutom oftast över så fort vi sagt hej för med mina vänner blir det där sociala på något sätt mer begripligt. Men annars... Alltså jag förstår inte. Hur folk kommer på allt de ska säga. Hur de kan undra så mycket. Hur de kan komma på så många frågor. Jag bara sitter där. Försöker desperat fråga någonting jag undrar. Men jag kommer inte på någonting alls av värde, för kallprat ser jag som helt meningslöst. Jag förstår väl att det behövs kallprat först för att sedan komma in i något slags meningsfullt samtal, men jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Jag bara förstår inte.
Jag har ingenting emot att vara bland människor, det trivs jag väldigt bra med, men det är just det där med att vara med människor som gör mig obekväm. Att vara bland människor där det inte förväntas att man ska interagera har jag inga problem med, jag har aldrig varit rädd för stora folksamlingar till exempel. Inte heller att prata när det är något givet en ska prata om, typ som att redovisa för massvis med folk. När situationen däremot är så att man behöver umgås, prata, vara social...ja, det är då en av mina största rädslor kommer in. Senast var för någon vecka sedan då vi hade lunch i Björsbyn med jobbet. Det var inte bara från Gammelstan så jag kände inte till alla, men hamnade i alla fall vid ett bord där jag kände några (men det är nog jobbigt att socialisera trots att jag vet vilka somliga är). De andra var också trevliga och visst pratade vi lite, men jag satt - som vanligt - mest och lyssnade. För jag förstår verkligen inte hur man ska göra. Det kanske är det som gör att jag ofta förblir tyst, svarar på andras frågor men aldrig ställer några tillbaka och inte tar några egna initiativ till att starta ett samtalsämne. För att jag inte förstår. Så jag blir utåt sett passiv, men inombords är det full aktivitet. För samtidigt som jag bara sitter och lyssnar söker jag febrilt i mitt huvud efter saker att säga, frågor att ställa och väntar på att det ska komma upp något där jag kan komma in och bidra i samtalet, men det gör det sällan, och om det gör det, är jag ändå oftast för sen för att hinna säga något innan någon annan säger något nytt. Också känner jag mig bara obekväm och i vägen. Och tror självklart att jag kan läsa de andras tankar om att de inte vill ha mig där, att jag är tråkig, att jag är helt vrickad och så vidare.
Så jag är hellre bland massvis med människor för då kan jag bara vara, utan några föreställningar om att jag behöver vara social. Givetvis borde jag öva på det här med det sociala; vilket jag faktiskt gjorde idag när jag ändå följde med på lunchen trots att jag hade slutat; vilket jag har gjort varje dag när jag har jobbat i Gammelstan och kommit lite tidigare till jobbet för att sitta i fikarummet och dricka lite te och kanske lösa lite korsord med några andra. Men det är svårt att utsätta sig för de där situationerna för man vet aldrig hur de ska bli (vilket jag hatar för jag vill ha koll på allt). De kan sluta jättebra på så sätt att jag antingen sitter där och känner mig delaktig i samtalet eller i alla fall känner att jag finns. Men de kan också sluta på mindre bra sätt där jag känner mig socialt inkompetent, i vägen - och osynlig. Det är när jag är med människor som jag kan känna sig som mest ensam. Man sitter där, tillsammans med alla, omringad av folk, men ändå kommer den där ensamheten. Känslan av att inte synas. Känslan av att inte finnas. Och det tar mig direkt tillbaka till fotbollens år. Och det skapar ett sådant obehag. Jag vill fly direkt. Från känslan av att inte alls fungera i sociala sammanhang.
Och nej, jag vill inte höra några "men nog kan du", "inte är du socialt missanpassad eller inkompetent". Det är så här jag känner. Hur verkligheten är, är en annan sak. Men det här är min verklighet. Min uppfattning. Och sedan, som jag skrev, är det ju betydligt lättare med vänner.
Sedan får jag försöka komma ihåg att det finns en anledning till att jag känner så här och har gjort det hela mitt liv. I diagnosen jag fått är det sociala svårt. Det ger mig en förklaring till hur det har varit, och är, som det är. Förut vågade jag inte säga att sådant här var jobbigt (alltså för länge sedan, de senaste åren har jag väl ändå kunnat göra det) för jag tyckte det var pinsamt. Folk kallade mig blyg med en otroligt negativ klang. Nog är jag väl rätt blyg, men det har inte bara med det att göra. Jag tycker ofta sociala situationer och samspel är otroligt kniviga. Jag känner mig ofta socialt inkompetent och missanpassad och åren jag har fått sådana pikar på att det är fallet, har gjort att jag har börjat tro på det ännu mer. Men det känns i alla fall skönt att ha en förklaring på det.
Omvänd kroppsuppfattning?
Jag har i många år haft en förvriden kroppsbild på så sätt att jag har sett den som mycket större än vad den egentligen har varit. Jag har "sett" kroppsdelar växa så fort jag hade tagit en tugga mat, eller ens bara tänkt på mat. Jag har försökt gömma mig och min kropp för att jag har trott att jag varit stor som ett berg. Jag har varit rädd för att inte komma igenom dörröppningar. Det låter ju helt ologiskt egentligen, men ens sjuka tankar är inte logiska. Dock var det så otroligt verkligt att jag inte kunde annat än tro på det, jag förstod verkligen inte vad andra menade när de sa att mina tankar inte var logiska.
Det börjar vara ett tag sedan jag hade sådana förvrängda syner, men nu börjar jag oroa mig för att de har blivit omvända - att jag ser mig som mindre än vad jag är. Att ha gått upp i vikt vet jag att jag har gjort, men det i sig är ju inte farligt. Eftersom jag inte har någon aning om vad jag väger (och tänker absolut inte börja med den där förfärliga apparaten igen), vet jag inte heller hur mycket jag har gått upp och därför tror jag att jag ser mig själv som mycket mindre än jag är. Jag oroar mig för att jag har gått upp så mycket att jag riskerar att få diabetes och/eller hjärt- och kärlsjukdomar. Inte för att jag egentligen bekymrar mig över de fysiska sjukdomarna i sig eller oroar mig att jag ska få några för om jag dör naturligt kan ingen bli arg för att jag begår självmord. Jag är bara rädd för att jag inte ser verkligheten och det skapar någon slags kontrollförlust. Inte på så vis att jag vill kontrollera min kropp eller vikt, men jag har behov av att veta hur saker och ting är eller blir, men hur ska jag hantera det om jag inte kan lita på min syn?
Det har sagts att jag förtjänar någonting mer men jag undrar vilken del av mig de ser. Ibland glömmer jag bort att jag är fri och att det inte var så här det skulle bli
Rubriken (med som vanligt ord från en av Melissa Horns sånger), säger det mesta. Det var inte så här det skulle bli. Det var inte tänkt så alls. Förra helgen skulle jag sova i min lägenhet för första gången sedan tionde juli tjugohundrasexton. Istället hamnade jag på 25:an igen. Jag vill inte gå in på det. Men jag bad i alla fall om hjälp. De på avdelningen sa att jag inte skulle se det som ett misslyckande, men det gör jag fortfarande. Jag skäms så otroligt. Speciellt eftersom jag är här igen. De har sagt att det inte är hela världen, men för mig känns det just som det. Jag undrar hur de inte kan se mitt misslyckande. Jag undrar hur de kan vara så snälla när fel är allt jag gör.
Det var fan inte tänkt att det skulle bli så här.
Jag kan sitta flera timmar, jag kan gå igenom allt, det tog slut för länge sen men du är överallt
Läste nyss någonstans "Ta inte ett permanent beslut för din tillfälliga känsla". Får försöka tänka så. Fast vad är en tillfällig känsla? Hur länge kan en sådan vara? Fast är det känslor, eller är det tankar? Finns det något mittemellan? Vad är vad? Hur hanterar man det man inte vet om?
Trots att det egentligen är något gammalt, känns det ändå så aktuellt. Precis som Melissa Horn sjunger (rubriken).
Återförenad med min gröna vän
Idag åkte jag från Piteå med bussen som gick 05.15. Ja, det kändes tungt när klockan ringde 04.18, men det gick ändå förvånansvärt bra. Kanske för att jag visste vad som väntade mig. Kom till jobbet i Gammelstan, bytte om, väntade på chefen, gick in i kallgarage och där stod hen - min kära lilla gröna gräsklippare till vän. Idag var det alltså dags att köra klipparen till baracken och börja klippandet i byn. Var lite nervös i början över att jag hade glömt bort hur man gör, men det gick ändå bra. Dock finns ju alltid den där oron där att någon sur människa ska komma och klaga, men de enda jag mötte var en snäll gubbe som kom med en dricka och en annan som flyttade hans släpvagnar som han såg stod ivägen för mig. Timmarna gick otroligt fort och helt plötligt skulle jag sluta. Såg min chefs bil borta vid baracken, men tänkte att jag hann med ett litet område till eftersom det var några minuter kvar. När jag var på väg tillbaka kom han och körde ikapp mig och påminde mig om att klockan var elva och att jag skulle sluta. Det var så himla svårt att åka tillbaka till baracken och inte bara fortsätta klippa. Min chef sa att jag hade hunnit klippa mycket, men så tyckte jag inte fallet var alls. Ser bara hur mycket jag har kvar att göra och kommer absolut inte hinna göra mycket alls i veckan då det är röd dag imorgon och vi ska ha någon genomgång av en klippapp på torsdag som vi ska börja använda när vi klipper. Men jag vet att jag måste sluta. Efter fyra timmar slutar min arbetsdag och då måste jag sluta, fastän det är så himla svårt. För jag vill ju inte att min chef ska behöva komma till mig hela tiden för att påminna mig om att jag slutar för dagen liksom. Jag vill inte behöva ha någon barnvakt. Jag vill kunna ta det där ansvaret att inte jobba för mycket. Men det är svårt när det jag jobbar känns för lite. Samtidigt vet jag ju att ett heltids arbete kanske inte hade varit det bästa direkt efter en tio månaders lång inläggning på sjukhus. Men jag har svårt att se konsekvenserna det skulle föra med sig när jag inte har upplevt dem. Om jag hade kommit hem varje dag och gråtit efter jobbet för att jag var så trött som jag gjorde för två år sedan, ja då kanske jag hade förstått att heltid inte var det bästa valet, men nu - trots att jag motvilligt erkänner att jag är trött efter en halvtidsdag - är det svårt att se varför jag bara inte kan vara där på jobbet de åtta timmarna.
Jag tänkte skriva något kort, men det spårar såklart alltid iväg. Nu roar jag mig med att planera min klipprunda och markerar in områdena i zoner så jag vet vilken ordning jag ska ta allt i. Sedan ska jag ta tag i min journal; läsa igenom, sätta in i pärmar och hitta datum som behövs för att göra en anmälan på min sjukförsäkring.
Tillbaka på avdelningen, men lyckligare än någonsin
Nu är jag tillbaka på sjukhuset igen för en övernattning och...ett samtal med chefsöverläkaren - en timme och fyrtio minuter! Jag fick inte allt jag önskade, men det gick bättre än vad jag förväntade mig. Chefsöverläkaren började med att vi ju måste gå framåt och då kom jag med mina förslag om till exempel permission där jag får vara själv i min lägenhet. Det gick hon inte med på, men vi började prata om att till exempel få gå ut med hunden själv och åka till kompisar själv, men jag var inte nöjd med det; jag ville till min lägenhet. Så vi diskuterade och diskuterade och tillslut kom vi fram till att jag skulle få vara hemma två helger innan vi skulle ha nästa möte, men jag ville ju så gärna åka hem den här helgen så jag försäkrade och försäkrade om att det skulle gå bra. Det ungefär sista beslutet som togs den där timmen och de där fyrtio minuterna som samtalet varade i så fick jag beviljat att åka hem på lördag till min lägenhet och stanna där tills på måndag. Och jag blev överlycklig. Jag får inte ha med mig några pengar eller bankkortet och jag måste ringa avdelningen på måndag så de kan berätta för läkaren hur mina dagar hemma har gått. Men jag får åka. Det känns helt fantastiskt! Det var många datum som bokades angående lite olika saker och alla dessa bokningar var positiva sådana. Jag kan inte ens förklara med ord hur lycklig jag är.
Jag gillar verkligen chefsöverläkaren, hon har varit så bra hela tiden hon har varit här. Det går verkligen att prata med henne och hon förstår. Framförallt märker man att hon verkligen vill försöka hjälpa en och är engagerad, vilket jag aldrig har upplevt med andra läkare inom slutenvården. Vi pratade om att så småningom när jag blir utskriven kan jag ju ändå komma tillbaka om jag börjar må för dåligt, men kan då gå genom min behandlare och sedan komma till avdelningen för en bedömning - precis som en vanlig patient. När jag frågade henne varför jag inte var en vanlig patient nu, sa hon att jag som hade blivit hennes "hjärtebarn" och sedan berättade att hon har drömt mardrömmar om hur jag dör, vaknat upp i skräck och fått berättat av sin man att hon även skrikit mitt namn i sömnen. Jag får givetvis dåligt samvete av att hon tänker på sitt jobb när hon är ledig - och till och med när hon sover -, men samtidigt blir jag rörd över att hon bryr sig så mycket. Jag har aldrig varit med om sådan bra vårdpersonal som här på 25:an - från skötare till chefsöverläkare.
Chefsöverläkaren sa att jag fick ringa hit när jag ville och komma till avdelningen om det blev för jobbigt under permissionen och att det är bättre att göra det en gång för mycket än en gång för lite. Sjuksköterskan som jag gillar väldigt mycket som var med på samtalet poängterade också det många gånger - både för min skull, men även för deras skull, att de skulle känna sig trygga -, hon gav mig numret till avdelningen och det kändes bara jättebra att just hon var med. Chefsöverläkaren sa även att det inte är hela världen om jag skulle trampa snett under min permission - givetvis är det inget hon önskar, men hon sa att det inte skulle vara konstigt -, men jag måste berätta det i så fall för då blir hon inte arg, men om jag sviker och ljuger för henne igen, då skulle hon inte bli glad. När hon sa det, blev jag orolig över allt vi hade bestämt för jag hade en hemlighet att berätta. Inte så att jag överröst henne med lögner, men jag hade bara inte berättat en sak. Jag ville inte längre äta min tablett av Clozapine och när jag sa det till personalen för en månad sedan sa de att jag fick vänta en vecka tills jag träffade chefsöverläkaren. Jag ville inte vänta för jag trodde min trötthet berodde på den plus att det inte hade känts som att den hjälpte. Veckan efter nekade hon mitt förslag, men då hade jag redan slutat äta den för en vecka sedan (utan nedtrappning och utan utsättningssymptom, jag säger ju att jag är immun mot mediciner). Då sa jag ingenting för det hade gått så kort tid, men idag kunde jag berätta för jag har verkligen inte känt någon skillnad den här månaden. Jag trodde hon skulle bli arg och ändra på våra beslut om permissioner, men hon tog det helt coolt och sa bara att det var bra att jag klarade mig utan den för trots att det är en av de bästa medicinerna var det synd att ge den till mig som är så ung. Tack snälla läkare! Så nu är den borta, vilket känns jätteskönt eftersom den ändå inte hjälpte. Om medicinen hjälper är det givetvis ett bra hjälpmedel men nu gjorde den ju inte det för mig.
Efter samtalet var jag lyckligare än lyckligast och personalen här har varit så glad för min skull och sagt saker som att det verkligen syns att jag mår bättre, att jag gjort en helvetes resa, att någon kommer somna med ett leende på läpparna med mig i tankarna osv. Och det känns så bra att göra dem glada istället för besvikna. När mamma och pappa hade åkt satt jag i mitt rum och bara grät. Jag kunde inte sluta för jag var så glad. Mitt i allt kom sjuksköterskan in med några papper och vi satt där på min säng och pratade en stund. Vi skrattade så mycket samtidigt som jag grät och hon sa att jag gjorde henne väldigt glad - vilket gjorde mig glad.
Jag har skrivit på Instagram för att jag behövde få ur mig mina känslor. Nu har jag skrivit här för att det inte räckte till. Tror att jag måste skriva i min dagbok också bara för att få ur mig allt (där kan jag ju vara ännu mer personlig och öppen, vilket kanske i och för sig inte är så stor skillnad gentemot här haha). Imorgon åker jag från avdelningen till Framnäs med Elin och sedan ska vi umgås till på lördag. Och då, då ska jag hem till min lägenhet. Nu har jag slutat gråta, men jag är fortfarande lika lycklig. Jag mitt leende sträcker sig verkligen från öra till öra.
Grät floder i över en halvtimme. Det har jag gjort här många gånger förut. Men aldrig äkta glädjetårar.
