Något som jag inte har nämnt om DBT:n är telefonkontakten. Kanske för att jag aldrig har nyttjat den. Trots att det är en av delarna jag kanske behöver mest. Jag har i alla fall lätt att lugna ner mig av vetskapen om att jag ska få träffa någon att prata med och mår därför oftast bra när jag väl ska ha ett möte, men direkt efteråt går det nedåt. Och ja, det är väl ofta så att jag aldrig mår som sämst när jag väl får hjälp utan behöver den andra tider på dygnet. Därför är DBT:n ännu mer fantastisk! Jag har tillgång till telefonkontakt med min psykolog från 07-21 alla veckans dagar. Men som sagt har jag aldrig vågat. Tänkt att jag borde klara det själv, att hon kanske sover, att det är middagstid eller något sådant (=alla möjliga anledningar till varför jag inte borde ringa). Men vi har pratat mycket om det här och att det kanske är en sak jag borde träna på - att be om hjälp. Visst, jag kanske mycket väl klarar av situationen utan att varken ta livet av mig eller skada mig (jag har ju klarat det förut tänker jag), men hon finns ju där för mig. Så har jag chansen att ta vara på den hjälpen och kanske bli guidad och hantera situationen på ett bättre sätt än vad jag skulle ha gjort så borde jag ju ta tillvara på den tillgången som det faktiskt är. Så idag gjorde jag det. Och ja, det hjälpte. Vi resonerade oss fram till sätt jag inte ens hade ägnat en tanka åt - aldrig någonsin i en sådan situation faktiskt. Och bara att höra en trygg röst när det är tungt är också hjälpande. Jag vet inte riktigt var jag är på väg, men jag är ganska säker på att DBT:n kan leda mig åt rätt håll. Ätstörningsmottagningen är jag färdig med. Det är hos G jag borde vara.