Skrev några rader till en bild jag lade upp på Instagram och nu ligger den så fint uppe på LivskicksLiselottes blogg och jag måste ju säga att jag kände mig lite hedrad när hon frågade om hon fick lägga upp den och texten

 

"Okej...?" kanske ni tänker. Vad är det för lycka med det här? Det ska jag tala om! Det faktum att jag kan ha tabletter i mitt badrumsskåp är lycka. Eller det har jag enligt mig själv kunnat ha väldigt länge, men att äntligen få förtroendet tillbaka av mina föräldrar. Att kunna ta ansvaret för sin egen medicin. Att, efter drygt nio månader sedan överdosen, kunna lita på mig själv - och att andra litar på mig - att jag inte kommer göra något dumt. 

Ja, det är lycka.

 

 

Yay!! Dock önskade jag att jag predikade lite om hur jävla fantastisk serien är och vilken gud Joss Wedon är, men jag försökte hålla inne min glädje osv så nej. Okej, jag ska inte förgifta bloggen med mitt fangirlsnack men alltså... Bara man ser bakom allt så är det så otroligt fantastiskt. Jag vet, titeln är ganska lame om man bara tänker att det är någon som dräper vampyrer osv, men det är så mycket mer. Förstår man metaforerna och djupet i serien så märker man vilket jobb och hur mycket tänk som är bakom det. Och ja, det blir bara bättre och bättre ju mer jag ser det då man förstår ännu mer. Ja, allt är bara så otroligt fantastiskt (nej jag kan inte sluta säga det). Sedan att musikalavsnittet är bortom genialisk och att låten i sig är så fin gör ju inte saken sämre.

Buffy saved my world...a LOT.

Vapenkista på väg att bli....

...en smyckeshängare!

 

Buffykalender

Fortsättning på min Buffyhög 

 

 

 

Här kommer en bomb av det jag har pysslat med den senaste tiden. Och ni som inte vet något om Buffy The Vampire Slayer...kommer förmodligen inte förstå någonting.

 

Först ut är muggarna!

 

Buffy Halloween Mug

 

Buffy Christmas Mug

 

 

 

Också sitter jag såklart och öeranalyserar det jag har skrivit för att jag är så rädd att någon ska bli triggad, känna sig dömd eller missförstå. Och jag måste bara säga en sak till; Självklart behöver det inte vara ångest som ligger bakom. Det kan till exempel vara skam, skuld, avsky, sorg och faktiskt till och med glädje. Ja, det kan vara så att man först skadar sig själv för att man inte kan hantera sina negativa känslor, märker att det kanske lugnar en för en stund och på något sätt börja associera det med något positivt. Eller på vilka andra sätt man nu kan komma till den känslan, detta är bara mina tankar, kunskap och erfarenheter. 

 

Jag känner att jag kan skriva hur mycket som helst, men jag ska sätta stopp så jag slipper oroa mig för att jag skriver något som skadar.. Skriv gärna om det är något som gör det, eller provocerar eller bara medför något dåligt. Eller bra om ni vill det. MEN nu sätter jag ett slags stopp på den här sagan.

 

Jag vet inte hur andra ser på det här med att vissa sätt är "bättre" att skada sig på än andra. Men jg ser då på det som ett stort fett falskt. Det är exempelvis många som säger "försök göra x istället för att skära dig". För att "x" då alltså skulle vara bättre. Detta provocerar mig så sjukt mycket eftersom det var just "x" som startade hela mitt ytliga självskadebeteende. Det var det som fick mig lugnast. Det som jag kände mest effekt av. Det som var allra svårast att sluta med. Men oktober 2013 gav jag ett löfte till en utav de nya personerna i mitt liv som har kommit att betyda mest för mig under de senaste åren. Och det löftet gjorde det lättare att sluta. Att jag sedan gick över till andra sätt är en annan femma, men tillbaka till ämnet. Som sagt är det så provocerande när folk tar upp det som något bra alternativ istället för att skära sig. Inget sätt är väl bra? Jag säger inte att jag tycker alla som skadar sig är idioter. Nej jag vet att det ju fyller en funktion - en kortsiktig funktion. Och jag förstår varför folk gör det. Det är inget konstigt. För vi vet ju alla att det inte är bra att göra sig själv illa. en det här med att folk, till och med kunniga personer, uppmuntrar till andra sätt att skada sig på förstår jag inte alls. Men man ska uppmuntra till att lära sig att hantera sina känslor på ett icke destruktivt sätt. Som vi till exempel lär oss på DBT:n. Mer om det någon annan gång. Förhoppningsvis.

 

 

Det här var en annan sak jag hörde på TVn när de pratade om paracetamolstabletter som jag skrev om tidigare idag (detta är mitt fjärde inlägg för dagen - vad fan händer med världen?!). Jag tror det är väldigt vanligt. Att det enda man vet om självskadebeteende är rakblad och handleder. Men det finns så ofantligt mycket. Så många ställen man kan skada sig på. Så många sätt man kan skada sig på.

 

Så bara för att du inte ser raka streck på handlederna behöver det inte betyda att denna person är fri från skjälvskada. Visst kan det bli snopet om, citatet ovan är den enda kunskapen man har, om en vän, son/dotter, arbetskompis eller någon annan skulle ge dig det förtroendet och berätta att hen skadar sig själv, men fäll för guds skull inte någon kommentar som att "men du har ju inga sår" eller dyligt. För som sagt kan de finnas någon annanstans än på armarna. Sedan behöver inte självskada heller betyda sår. Som jag sa finns det så ofantligt många sätt att skada sig på.

 

Jag är så ambivalent huruvida jag ska ta upp olika saker.

Plus: folk får kunskap.

Minus: folk kan få idéer på sätt att skada sig på.

 

Men hur som helst. Jag ser det så här att självskadebeteende är då man skadar sig själv med flit. Gör olika saker med syfte att skada sig.

Det kan vara på insidan, sina organ mm.

Det kan vara beteenden som på ett eller annat sätt gör att man straffar sig själv - utvändigt eller sin identitet eller vad man nu ska kalla det. Ja men till exempel så kan ju destruktivt sex vara ett sådant sätt.

Sedan kan man ju också skada sig utvändigt. Men det behöver inte betyda sår för det. Det kan vara andra saker som inte syns.

 

En annan kommentar jag hoppas ingen smäller iväg om någon ger er sitt förtroende är att säga något i stil med: "men det där är ju ändå inte så dupt". Det har inget med det att göra. Man kan inte "mäta" hur en person mår genom att inspektera antal, storlek eller djup på sår. Visst finns det dem som skadar sig flera gånger per dag både djupt och stort, men det finns också de som kanske har skadat sig en gång och inte så stort. Och ja, det är olika saker. Den ena har skadat sig mycket, den andra lite. Men det säger ingenting om vilken ångest som har legat bakom den där (till synes) lilla skadan. Hur många timmar, hur många tårar som har passerat före. Det går som inte att säga att någon med ett djupt sår mår sämre än en med ett mindre djupt. Det går inte att mäta mående så. Det går inte att mäta mående. Man ska inte mäta mående. Inte jämföra. Men visst är det lätt att tänka "Det finns någon annan som behöver den där behandlingsplatsen bättre än mig, det finns de som är sjukare." Och så vidare och så vidare. Jag kan personligen säga att jag har ärr som knapt syns alls som jag vet har haft så extremt mycket ångest bakom sig, medan något annat som syns mer har haft mindre. Men visst finns det som syns mer med mer bakomliggande ångest också.

 

Det är så lurigt det här. För hur man än vrider och vänder kommer man nästan alltid tillbaka till någon sorts jämförelse. Och det tjänar ingenting till. För det går liksom inte. Och det är bara onödigt. Men hursomhaver, om man skadar sig själv mår man inte bra (OBS, man kan givetvis absolut verkligen må dåligt utan att skada sig) och man ska tas på allvar oavsett om ett sår vräker ur sig blod eller om det inte finns något yttre sår alls. Ett självskadebeteende är destruktivt och man ska få hjälp.

 

 

*Bara mina förvirrade tankar och åsikter, ingen fakta och andra får givetvis tycka och tänka annat.