{"editor":"mobile_publishme","post":[{"type":"text","attrs":{"value":"Det kanske är sådana här tillfällen jag borde skriva. Sådana här tillfällen då tankarna säger allt annat. I samma veva kan jag ju passa på att berätta om behandlingen jag har börjat, och varför. På något sätt är det här rätt jobbigt att prata om. Jag antar att jag skäms en hel del. Idag har min KBT-terapeut varit på hembesök hos mig och pratat lite om hur vi ska gå vidare. Med mina tvång.","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Jag har haft en del obehagliga tvångstankar sedan jag var fyra, vad jag minns i alla fall. Jag har varit tvungen att göra vissa saker för annars skulle jag behöva göra något annat. Oftast har det varit att jag har varit tvungen att utföra något straff mot mig själv eller något annat som var jobbigt, för att slippa göra otroligt hemska saker mot andra eller mot mig själv - saker som har varit så långt ifrån allt jag någonsin har stått för. Kring tioårsåldern blev de fler och fler, både tankar och handlingar, och idag är det mesta kvar, men lite är förändrat och lite har tillkommit. Det är många obehagliga tvångstankar som både gör mig rädd, skamsen och hindrar mig från att göra vissa saker. Sedan är det tvångshandlingar som tar upp otroligt mycket av min tid och begränsar mig från att göra det jag vill. En del påverkar även andra människor så en av anledningarna att jag helst inte pratar om detta är för att jag inte vill göra någon ledsen eller så - för det är absolut inget personligt. ","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Nu det senaste halvåret har de ökat rätt mycket. Vet inte om det beror på att jag har haft rätt mycket tvång kring mat och jobbat emot dem när jag gått på Comede och att andra tvång då har tagit över. Kanske är det så, men jag blir förbannad över det. Vad är mitt himla problem liksom?! Kan jag inte bara släppa alla problem? Jag vet inte varför jag blir så här, varför tvånget får så stor makt över mig. Jag vet att det är jag som har kontrollen, att jag kan bestämma över mina val, men ändå upplever jag att jag inte har någon kontroll alls. Det blir verkligen så att jag bara måste. Jag vet att jag inte måste, men ändå så måste jag. Nu har jag fått en del medicin som ska hjälpa mot detta och, trots min skepsis mot mediciner, tar jag dem lydigt och hoppas på det bästa. För alltså fan, det här är inte så jävla roligt. Men det som är fruktansvärt roligt är att jag blir tagen på så himla mycket allvar. Alltså mer än jag tycker att jag borde bli. För jag får tider hit och dit. Min läkare bokar in två telefonsamtal fram tills vi ska ses om en vecka. Min behandlare funderar på ett till samtal samma dag som vi redan haft ett. De försöker tillsammans lista ut hur det ska lösas när båda har semester. Ja, de är verkligen engagerade vilket de ska ha en stor eloge för. Inte nog med det så är de ju väldigt bra också och det känns som att det klickade direkt. Så det är ju en förutsättning för att detta ska gå bra. Det är svårt att tro, speciellt när tankarna är som starkast och jag absolut inte får någon ro alls, men det måste ju gå. Att bli kvitt detta. På ett eller annat sätt.","style":""}},{"type":"images","attrs":{"arrangement":1,"images":[{"large":"https://cdn2.cdnme.se/1123092/8-3/220616-1434_576a85f0e087c31aea9f29b2.jpg","small":"https://cdn2.cdnme.se/1123092/8-3/220616-1434_576a85f0e087c31aea9f29b2_thumb.jpg","mobile":false}]}}]}