När det bara blir "ahhhhh!!"
Skriv inläggstext
När en blir för upprörd för att ens kunna prata... Ungefär exakt alltid när folk börjar med sitt dietsnack och hälsohets. Visst, gör vad du vill, men det är din business, vad andra gör är deras. Du behöver inte tala om för hela världen vad (du anser att) man inte ska äta eller äta. Kom inte och lek någon jävla dietist. Du har inget med någon annans kost att göra. Är du orolig på ett eller annat sätt, fråga vid ett lämpligt tillfälle (inte när man äter!!), fråga hur personen mår, berätta att du är orolig av en eller annan orsak. Men när det kommer till kritan är andras mat och kropp inte inget någon annan har att göra med.
Ja, som ni ser blir jag till och med så upprörd att min handstil gör så att det knappt blir läsbart...
Jag ska låta det vara...men nej, jag måste
{"editor":"mobile_publishme","post":[{"type":"text","attrs":{"value":"Det kanske är sådana här tillfällen jag borde skriva. Sådana här tillfällen då tankarna säger allt annat. I samma veva kan jag ju passa på att berätta om behandlingen jag har börjat, och varför. På något sätt är det här rätt jobbigt att prata om. Jag antar att jag skäms en hel del. Idag har min KBT-terapeut varit på hembesök hos mig och pratat lite om hur vi ska gå vidare. Med mina tvång.","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Jag har haft en del obehagliga tvångstankar sedan jag var fyra, vad jag minns i alla fall. Jag har varit tvungen att göra vissa saker för annars skulle jag behöva göra något annat. Oftast har det varit att jag har varit tvungen att utföra något straff mot mig själv eller något annat som var jobbigt, för att slippa göra otroligt hemska saker mot andra eller mot mig själv - saker som har varit så långt ifrån allt jag någonsin har stått för. Kring tioårsåldern blev de fler och fler, både tankar och handlingar, och idag är det mesta kvar, men lite är förändrat och lite har tillkommit. Det är många obehagliga tvångstankar som både gör mig rädd, skamsen och hindrar mig från att göra vissa saker. Sedan är det tvångshandlingar som tar upp otroligt mycket av min tid och begränsar mig från att göra det jag vill. En del påverkar även andra människor så en av anledningarna att jag helst inte pratar om detta är för att jag inte vill göra någon ledsen eller så - för det är absolut inget personligt. ","style":""}},{"type":"text","attrs":{"value":"Nu det senaste halvåret har de ökat rätt mycket. Vet inte om det beror på att jag har haft rätt mycket tvång kring mat och jobbat emot dem när jag gått på Comede och att andra tvång då har tagit över. Kanske är det så, men jag blir förbannad över det. Vad är mitt himla problem liksom?! Kan jag inte bara släppa alla problem? Jag vet inte varför jag blir så här, varför tvånget får så stor makt över mig. Jag vet att det är jag som har kontrollen, att jag kan bestämma över mina val, men ändå upplever jag att jag inte har någon kontroll alls. Det blir verkligen så att jag bara måste. Jag vet att jag inte måste, men ändå så måste jag. Nu har jag fått en del medicin som ska hjälpa mot detta och, trots min skepsis mot mediciner, tar jag dem lydigt och hoppas på det bästa. För alltså fan, det här är inte så jävla roligt. Men det som är fruktansvärt roligt är att jag blir tagen på så himla mycket allvar. Alltså mer än jag tycker att jag borde bli. För jag får tider hit och dit. Min läkare bokar in två telefonsamtal fram tills vi ska ses om en vecka. Min behandlare funderar på ett till samtal samma dag som vi redan haft ett. De försöker tillsammans lista ut hur det ska lösas när båda har semester. Ja, de är verkligen engagerade vilket de ska ha en stor eloge för. Inte nog med det så är de ju väldigt bra också och det känns som att det klickade direkt. Så det är ju en förutsättning för att detta ska gå bra. Det är svårt att tro, speciellt när tankarna är som starkast och jag absolut inte får någon ro alls, men det måste ju gå. Att bli kvitt detta. På ett eller annat sätt.","style":""}},{"type":"images","attrs":{"arrangement":1,"images":[{"large":"https://cdn2.cdnme.se/1123092/8-3/220616-1434_576a85f0e087c31aea9f29b2.jpg","small":"https://cdn2.cdnme.se/1123092/8-3/220616-1434_576a85f0e087c31aea9f29b2_thumb.jpg","mobile":false}]}}]}
...och jag sänder en tanke till dig som ligger sömnlös inatt
Det har sagts att jag förtjänar någonting mer, men jag undrar vilken del av mig de ser
Jag funderar ofta, speciellt när jag hör andras historier, över varför just jag har haft så himla tur. När det gäller behandling har jag i princip inte behövt göra någonting alls. Visst, några samtal som har krävt mycket mod, men sedan har det inte varit några fler hinder - jag har fått hjälp på löpande band, aldrig behövt klaga eller skrika efter hjälp.
Visst har jag träffat många dåliga läkare - speciellt inom slutenvården -, men all den tur jag ändå har haft med alla bra människor jag har träffat väger mycket tyngre än det. Vården, speciellt psykvården, har många brister i sin helhet, det är jag fullt medveten om. Sedan finns det väl endel mindre helheter som är bra, men när man istället delar upp det finns det mindre bitar (enstaka personer) som förstör.
Dock är det värt att lyfta fram att det givetvis är bra på flera ställen. Vissa av de där bitarna i den stora, mindre bra, helheten kan dock vara så bra att de kan rädda liv - om man nu har turen att få komma till någon sådan det vill säga.
Jag har träffat rätt många olika personer, men nu tänkte jag mest ta upp de senaste jag har träffat här i Piteå (måste dock nämna min underbara skolsköterska från gymnasiet som jag än idag har kontakt med och min psykolog som jag hade när jag gick DBT). Här har jag haft/har regelbunden kontakt med tre personer och alla dessa tre är en sådan där bra del ur Sveriges bristande psykiatri. Min behandlare på Comede förminskade aldrig mina problem eller ens antydde att det inte kunde vara så farligt för att jag inte var underviktig (som andra har sagt). Hon tog mig på mer allvar än vad jag själv gjorde, gav mig extratider och hjälpte mig verkligen vidare. Läkaren som jag fick träffa en bit inpå behandlingen fick mig att tappa hakan. Alltså. En bra läkare. När hände detta ens? För det första checkade han av med mig och såg till att vi båda var där av samma anledning. I slutet hade han högläsning av det han hade skrivit som han skulle vidarebefordra till min behandlare. När medicinerna skulle höjas funderade han verkligen och reflekterade över hur de olika besluten skulle påverka mig - han slängde inte bara på mig några tabletter och skickade hem mig som vissa läkare har en tendens att göra. Sedan har han ju typ bemött mig precis tvärtemot vad läkare har gjort förut. När jag pratade om ett problem som "det är väl bara att göra si och så" avbröt han mig och sa "men det är inte så bara". När jag pratade om ett annat problem och sa att jag ju i alla fall inte just nu kan göra något destruktivt kring det, sa han att "men vi måste ju försöka bli av med tankarna för de är ju väldigt jobbiga". Han är en läkare som inte bara är kunnig, utan även bra med människor. Jag tror att det är lite för bra för att vara sant. Den behandlare jag har börjat träffa nu är också så där bra som de andra två. Vi har inte riktigt börjat så mycket ännu, men jag kände redan första gången att det skulle fungera. Och det är inte alltid självklart. Ibland klickar det bara inte mellan personer, men här i Piteå har jag haft exakt den turen.
Till de tankar som egentligen fick mig att börja skriva det här... Jag förstår inte varför jag har haft så tur. Jag förstår inte varför jag har fått flera händer utsträckta med så bra hjälp när så många andra knappt får ett lillfinger. Jag förstår inte hur folk verkar vilja hjälpa mig och inte bara skickar hem mig med lite medicin. Det jag egentligen är mest förundrad, och glad, över är att jag blir tagen på så stort allvar. Bara förra veckan hade jag en tid på onsdag och hade nästa tid på måndag, men blev ändå tillfrågad om jag ville ses någonting innan dess - valet var alltså mellan två dagar. Jag är givetvis tacksam för den hjälp jag får, men jag kan inte låta bli att tycka det är lite orättvist att jag får så mycket bra medan andra får det så dåligt, eller inte får någonting alls.
Sjas tankar, sjas
Men jag har många tankar. Jag vet inte hur jag ska förklara för att jag inte ska låta helt knäpp. Jag vet typ inte ens sjävk vad jag tänker. Men det känns ovant. Läskigt. Och jag har för många dåliga tankar. Fast det är bara tankar. Och jag ska låta dem förbli det. Men de är jobbiga. Och jag blir ledsen över att de är där. Tankar om att sluta gå emot tankarna hela tiden. Tankar om att ge vika när andra tankarna maler på. Men jag vill inte. För...nej, det finns för många motargument för att jag ens ska orka lista upp alla. Argument för att inte följa tankarna finns det också många av. Så rent logiskt borde det ju vara lätt. Men det är inte lätt. Och allt är inte logiskt.
Jag läser. Jag minns.
Tittade tillbaka bland gamla inlägg och hittade detta:
"You'll rescue me, right? In the exact same way they never did
Jag lägger allt hopp jag har kvar i dina händer. Jag ger dig makten att ta över. Lämnar över spaden så du får bana väg. Och utan koppel följer jag lydigt bakom. För att jag är så vilsen annars. Jag är så vilsen utan dig.
Mitt ljus har egentligen släckts. Men på något underligt sätt kämpar sig en liten strimma fram. Och nu lägger jag mig raklång framför dig och tar emot en hand. Jag hoppas jag kan ge den lilla kraften jag har kvar åt att ta emot din hjälp. Jag vet inte vad jag har gett mig in på. Slänger mig handlöst utför. Tar du emot mig innan jag slår alltför hårt i marken?
I'll be happy right?
When your healing powers kick in"
Jag minns det så väl. Efter självmordsförsöket 1:a april 2015. Hopplösheten. Hjälplösheten. Hur jag hade gett upp totalt. Men hur någon fanns där. Och räddade mig. Trots svek. Trots sjukdom. Så blev jag ännu en gång erbjuden hjälp. Och medan jag föll, tog jag emot den. Jag var så vilsen. Men jag fick stödet som behövdes för att hålla mig uppe en dag till. Och en dag till. Och jag är så tacksam över all den hjälp jag har fått och fortfarande får. Trots att jag inte alls ser hur jag förtjänar det.
Ätstörningsbehandlingen på Comede och friskförklarad
Jag borde kanske låta det sjunka in ett tag, men jag tror inte jag kommer ta och skriva om jag väntar. Jag har skrivit rätt lite om behandlingen jag har gått här i Piteå mot min Bulimi, men det har jag gjort just för att jag - till skillnad från andra gånger - inte har känt att det har gett mig något. Så jag har fokuserat på behandlingen. Och som jag har fokuserat! Jag vet inte exakt vad som gjorde den här gången mer annorlunda än alla de andra gångerna jag har försökt bli frisk, men jag tror det viktigaste var att jag verkligen jobbade med att släppa perfektionen. En vanlig bild gällande tillfrisknande är denna:
Men jag är i alla fall fri från diagnosen!
och den stämmer in så himla bra. Inte för att jag har trott att det skulle bli lätt, men jag har ändå trott att allt går framåt så fort jag bestämmer mig. Saken är ju den att du bestämmer dig inte för att bli frisk från en ätstörning en gång, utan det är flera gånger - varje dag. Nu gick jag inte direkt tillbaka till gamla vanor bara för att middagen blev några minuter senare. Eller för att jag missade frukosten. Jag har hela tiden försökt ha orden "allt men inte alltid" med mig för att inse att jag inte kan utesluta saker som känns jobbiga och samtidigt tro att jag kan bli frisk. Fick världens känslopåslag med skam, skuld och ångest varje gång jag tog en viss sak i skolan. Istället för att låta det skrämma iväg mig och fortsätta hålla mig låst, tog jag av det i princip varje dag tills de känslorna inte var lika starka längre och tankarna inte malde på lika mycket. Nu har jag börjat variera och försöka känna efter vad det är jag vill ha. För det där är inte så lätt. Att återfå och förstå sina hungers- och mättnadskänslor när de har varit i sådan obalans. Men jag börjar sakta men säkert kunna förstå ibland vad kroppen menar. Det får väl ta sin tid.
En annan sak som har varit annorlunda är att jag inte har upplevt någon viktfokus på Comede - dvs jag har inte känt att mina problem har blivit förminskade på grund av att jag inte är underviktig, vilket jag har upplevt på andra ställen. Jag kände mig verkligen tagen på allvar och det är något som är enormt viktigt tycker jag. Dessutom fick jag väldigt mycket information om vad som händer i kroppen och hur tankarna kan påverkas när man t ex hetsäter och kräks, svälter sig och när man har brist på vissa näringsämnen. Detta har skonat mig från så många självanklagelser som jag tidigare haft. Att jag verkligen försökte sluta kräkas - oavsett om jag ansåg att jag hade hetsat eller inte - var också en viktig del. Annars har jag tänkt som så att om jag gör en sak "fel" så är det lika bra att göra allt fel. Jag har sett det som ett större problem att jag äter - kräkningen har inte egentligen varit något jättenegativt har jag tänkt. Men det har varit så viktigt att behålla maten för annars fortsätter kroppen vara i ständig obalans, men herregud så det har smärtat! Både psykiskt och fysiskt. En mage naturligtvis inte bra av att en hela tiden kräkas
Sedan har jag haft min stora inspiration i form av min hårt kämpande vän Elin. Jag har sett henne jobba och slita och det har gett mig både så mycket kraft att fortsätta och en sådan stor rädsla att trigga henne om jag skulle gå åt motsatt håll. Och hon har hjälpt mig. Så enormt mycket. Liksom många av mina andra vänner också. Som har ringt behandlare, som har besökt mig på sjukhus, som har funnits i skolan, som har skrivit till mig... Ja, jag vet inte vad jag hade gjort utan alla. Samtidigt vet jag att denna gång var annorlunda just för att jag gjorde jobbet och att jag gjorde det för min skull. Jag har bott ensam och kunnat göra vad jag vill, men jag har gett migsjälv den här chansen att bli frisk - för min skull.
I själva ätstörningsbehandlingen har det ingått taktilmassage och det har hjälpt mig otroligt mycket med min kroppsuppfattning. Innan nästan skrek jag åt badrumsväggen att låta bli att röra mig om jag råkade nudda med höften i den när jag duschade t ex. Bara tanken på att någon skulle röra det jag verkligen hatade mest gav mig ångest och en enorm skam. Taktilen skulle egentligen genomföras i bara trosor, men jag började med leggings och linne som i princip var samma sak för mig som att vara naken. Jag var så himla obekväm och första gången hade jag så mycket ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men det blev lättare eftersom. Jag tog bort leggingsarna och min behandlare började beröra fler ställen på kroppen - vissa jobbigare än andra. Benen började kännas rätt okej efter ett tag och ganska snabbt efter det började jag se dem på ett värderingsneutralt sätt. Jag som har känt ett sådant enormt har gentemot varenda millimeter av min kropp kunde nu tänka på mina ben som just ben. Varken fina eller fula. Utan ben som bär mig. Visst håller det inte i sig hela tiden, men det blir bara bättre och bättre. För jag har utmanat mig rejält också med kläder. Utmanaronsdag, trotstorsdag och facing your fears Friday som jag och Elin har kört med har gjort att jag har tagit på mig kläder jag inte har haft på år och dar på grund av att jag har viljat dölja min kropp. Nu försöker jag ta på mig det jag vill och det går nästan alltid. I torsdags gick taktilen inte lika bra, samtidigt som den gick bättre än någonsin. Jag tog för första gången av mig linnet, men när beröringen kom till magen blev det för mycket. Just där och då kände jag mig så oerhört misslyckad, men nu börjar jag förstå vad min behandlare menade när hon sa att inte var konstigt att det blev jobbigt när det var första gången - trots att det har gått framåt annars.
Något annat jag har gjort är att jag gick ner med vågen i källaren. Att slänga en har jag redan testat, men jag köpte bara en ny. Innerst inne har jag vetat att problemet har suttit i huvudet - det märktes tydligt när jag gick ner ett x antal kilo som borde ha synts men jag såg ändå bara samma sak och kände samma hat -, men det har varit svårt att våga. Sedan vägde jag mig inte på kanske två-tre månader, jag märkte på kläderna att jag hade gått upp, men allt eftersom började jag ändå känna mig bekvämare i min kropp än jag någonsin hade gjort förut. Den insikten var så otrolig, och upplevelsen att något jag absolut inte trodde skulle gå, verkar kunna gå..! Den hjälpte mig även väldigt mycket idag när jag - trots att jag bestämt hade sagt åt mig själv, pratat med min behandlare och vägt mig med ryggen mot siffrorna - ändå sneglade på datorn när hon sa att jag skulle kolla bort. Jag såg vad jag vägde och bröt ihop totalt - trots att jag vet att de där siffrorna inte spelar någon roll, men jag är inte riktigt där ännu. Men med den insikten jag har fått tror jag faktiskt att jag kan hantera det där. Jag ska inte ta tillbaka vågen och börja väga mig. Jag vet vad jag väger nu. Jag vet att det är mer än förut. Men samtidigt vet jag ju att jag mår bättre på den fronten än vad jag gjorde då. Jag kommer inte må bättre om jag går ner i vikt när mitt problem sitter i huvudet.
En annan viktig insikt jag kom till var att jag aldrig kommer känna mig redo. Det perfekta tillfället kommer aldrig. Det gäller att kasta sig ut i det okända, för den rätta tiden kommer aldrig. Det perfekta tillfället är just nu.
Det är så mycket mer jag tänker på. Det är så mycket som har förändrats i mitt huvud. Det är så mycket som har hänt. Men det har redan blivit en bok. Jag var bara tvungen att skriva av mig. För jag blev friskförklarad från Bulimin idag. Efter bedömningsavslutet framkom "ingen diagnos". Jag är frisk från ätstörningen. På pappret i alla fall. Som sagt är det mycket bättre än de senaste sju åren, men jag vet att jag har en bit kvar också. Och det känns tryggt att veta att många har den här känslan efter de har blivit friskförklarade - det tar tid. Jag känner mig absolut inte fri, men friare än jag var för fem månader sedan. Jag är sjukt stolt och nöjd över hur långt jag har kommit, men jag tänker inte nöja mig när jag nu tror på att man kan bli både frisk och fri. Något som kan vara svårt för många att förstå är den där nakenheten eller förvirringen i att vara utan diagnosen. Trots att man inte är sin diagnos, trots att det inte är något positivt att ha den, så kan det kännas som att det blir en del av en. Och när man har levt länge med den så kan det kännas lite tomt. Inte för att jag någonsin skulle vilja ha den igen, men det är lite som samma sak som jag sa med det där med att sakna att kräkas. För att det är en trygghet. En falsk trygghet, men det är ändå någonting man känner igen. Det är många gånger jag har varit så förvirrade den senaste tiden som jag bara har viljat gå tillbaka till det jag vet om. Men det är inget liv, jag vet. Ibland är ens tankar bara inte så logiska. Ätstörningen är det absolut värsta jag personligen har varit med om. Jag vill fortsätta gå ifrån den. Men jag tror det här bara måste få smälta lite. Jag är stolt, men jag trodde att jag skulle vara gladare. Kanske måste det bara få sjunka in. Låta det ta sin tid. Liksom vägen till min frisk- och frihet. För en dag vet jag att jag uppriktigt kommer kunna säga att jag känner mig helt frisk och fri.
Nu fortsätter en ny behandling, men mer om det en annan gång.
En dag senare
Folk vet att jag gillar ugglor. Har fått fem stycken fina ljus från olika personer, som jag inte har vågat använda. Men i januari, närmare bestämt fem månader sedan, bestämde jag mig för att använda dem - som min typ av adventsljusstake: räkna månader skadefri. Känns hemskt att döda dem, men är ändå glad att jag nu faktiskt har kunnat tända alla fem.
5 månader
Då har jag ännu en gång lyckats klättra uppåt bland de högre siffrorna gällande självskadefria dagar. Sommaren är snart här och jag ska bannemig ha på mig såväl kortärmat som linnen om jag så vill. Trots att det, på ärren, inte ser ut som att det var fem månader sedan då det tydligen hade bildats någon slags hinna (?). För vi måste våga vara öppna med sådant här. Jag menar inte att själva problemet ska normaliseras - absolut inte! Men att det inte ska behöva vara skämmigt att man har mått eller mår dåligt. Flera har mått dåligt på ett sådant sätt att det kan synas även efteråt - däribland sådant självskadebeteende som skapar ärr. Om fler vågar kliva ut ur skuggan och sluta dölja sådant som inte ska behöva döljas (menar alltså ärr, nya sår tycker i alla fall jag är för triggande och bör döljas tills de har läkt), kommer det inte få folk att tappa hakan lika ofta. Har man aldrig kommit i kontakt med det, såklart man stirrar och kanske har fördomar. Får man kunskap minskar förhoppningsvis fördomarna. Och vi bryter tabun.
