Det har sagts att jag förtjänar någonting mer, men jag undrar vilken del av mig de ser

Jag funderar ofta, speciellt när jag hör andras historier, över varför just jag har haft så himla tur. När det gäller behandling har jag i princip inte behövt göra någonting alls. Visst, några samtal som har krävt mycket mod, men sedan har det inte varit några fler hinder - jag har fått hjälp på löpande band, aldrig behövt klaga eller skrika efter hjälp.

Visst har jag träffat många dåliga läkare - speciellt inom slutenvården -, men all den tur jag ändå har haft med alla bra människor jag har träffat väger mycket tyngre än det. Vården, speciellt psykvården, har många brister i sin helhet, det är jag fullt medveten om. Sedan finns det väl endel mindre helheter som är bra, men när man istället delar upp det finns det mindre bitar (enstaka personer) som förstör. 

Dock är det värt att lyfta fram att det givetvis är bra på flera ställen. Vissa av de där bitarna i den stora, mindre bra, helheten kan dock vara så bra att de kan rädda liv - om man nu har turen att få komma till någon sådan det vill säga. 

Jag har träffat rätt många olika personer, men nu tänkte jag mest ta upp de senaste jag har träffat här i Piteå (måste dock nämna min underbara skolsköterska från gymnasiet som jag än idag har kontakt med och min psykolog som jag hade när jag gick DBT). Här har jag haft/har regelbunden kontakt med tre personer och alla dessa tre är en sådan där bra del ur Sveriges bristande psykiatri. Min behandlare på Comede förminskade aldrig mina problem eller ens antydde att det inte kunde vara så farligt för att jag inte var underviktig (som andra har sagt). Hon tog mig på mer allvar än vad jag själv gjorde, gav mig extratider och hjälpte mig verkligen vidare. Läkaren som jag fick träffa en bit inpå behandlingen fick mig att tappa hakan. Alltså. En bra läkare. När hände detta ens? För det första checkade han av med mig och såg till att vi båda var där av samma anledning. I slutet hade han högläsning av det han hade skrivit som han skulle vidarebefordra till min behandlare. När medicinerna skulle höjas funderade han verkligen och reflekterade över hur de olika besluten skulle påverka mig - han slängde inte bara på mig några tabletter och skickade hem mig som vissa läkare har en tendens att göra. Sedan har han ju typ bemött mig precis tvärtemot vad läkare har gjort förut. När jag pratade om ett problem som "det är väl bara att göra si och så" avbröt han mig och sa "men det är inte så bara".  När jag pratade om ett annat problem och sa att jag ju i alla fall inte just nu kan göra något destruktivt kring det, sa han att "men vi måste ju försöka bli av med tankarna för de är ju väldigt jobbiga". Han är en läkare som inte bara är kunnig, utan även bra med människor. Jag tror att det är lite för bra för att vara sant. Den behandlare jag har börjat träffa nu är också så där bra som de andra två. Vi har inte riktigt börjat så mycket ännu, men jag kände redan första gången att det skulle fungera. Och det är inte alltid självklart. Ibland klickar det bara inte mellan personer, men här i Piteå har jag haft exakt den turen.

Till de tankar som egentligen fick mig att börja skriva det här... Jag förstår inte varför jag har haft så tur. Jag förstår inte varför jag har fått flera händer utsträckta med så bra hjälp när så många andra knappt får ett lillfinger. Jag förstår inte hur folk verkar vilja hjälpa mig och inte bara skickar hem mig med lite medicin. Det jag egentligen är mest förundrad, och glad, över är att jag blir tagen på så stort allvar. Bara förra veckan hade jag en tid på onsdag och hade nästa tid på måndag, men blev ändå tillfrågad om jag ville ses någonting innan dess - valet var alltså mellan två dagar. Jag är givetvis tacksam för den hjälp jag får, men jag kan inte låta bli att tycka det är lite orättvist att jag får så mycket bra medan andra får det så dåligt, eller inte får någonting alls.

Fick hem detta idag. Bästa Buffy.

Det är för att du är min øen sådan fin människa och det behövs många sådana på vår jord :-)