Nu har jag gjort mig redo för att ta ett steg ut ur säkerhetsbubblan. Våga misslyckas, ha möjligheten att låta kontrollen ta kontrollen men ändå låta bli. Från bläck, abstrakta känsloteckningar och "tvingas att göra det bästa av situationen för att det inte finns något annat att göra" Till blyerts, rita av verkliga saker och "göra det bästa av situationen utan att dra mig själv tillbaka och till botten varje gång". Kan bli svårt. Kommer bli svårt. Men jag tänker inte säga att jag inte gillar det när jag känner hur min blick slits mot pappret och pennorna hela tiden. För jag vet att jag egentligen bara är rädd. Jag vill. Men fröken perfektionist vågar inte för det inte  kommer bli perfekt på en gång, aldrig perfekt. Men jag vill. Och varför ska något annat hindra mig?

Så bra små saker det kan finnas på skolan!