Det syns i klädkataloger, på TV, i affärer som smala skyltdockor och i olika reklamformer. Dagens kroppsideal är skrämmande smalt och det finns med oss överallt. Jag blir förbluffad av ur många gånger per dag jag hör någonting om att han eller hon har, på ett eller annat sätt, en kropp som inte stämmer överens med hur det ”ska” vara. Det skrivs om olika bantningsmetoder hit och dit och massvis med olika sätt att visa världen hur ”alla” människor ser ut, alla utom du. Fast saken är det att det inte alls är alla som liknar idealet, och tur är det väl att alla är olika, men såklart så känns det ju som att alla är som man ”ska vara” när man bara ser människor med idealsmala kroppar.

Medelvikten bland befolkningen har ökat samtidigt som modellernas medelvikt har minskat. Modellerna finns i all media som vi praktiskt taget badar i varje dag, året om. Inte är det då så konstigt att ätstörningarna har blivit vanligare när kroppsidealet har gått från runt till hälsofarligt smalt.

Visst kan man vara missnöjd med sin kropp, men vad beror det på? Troligtvis på det skönhetsideal som man möter varje dag. Varför känner man prestationskrav? Kan det bero på att man till exempel känner att man måste träna hårdare för att bli smalare? Allt är ju olika från person till person men det är hemskt att det i dagens samhälle ska spela roll om man är smal eller inte. Det verkar som att man inom media försöker främja idealet och få alla att vilja se likadana ut.

Alla vet, det snackas. Genom det kommer det fram vad som är aktuellt. Är det möjligtvis dagens kroppsideal det snackas om? Om vad man har sett för diet i en tidning och hur smal man blir av den eller vilken kändis som har snyggast mage eller lår?

Det är lätt att lyssna på vad som sägs runt omkring en, men det är absolut inte alltid rätt. Man lyssnar alldeles för mycket på andra och särskilt sårbar är man ju i ung ålder vilket leder till dessa förfärligt onödiga ätstörningar. För det gå ju inte att se igenom att den vanligaste åldern för ätstörningar, 13-30 år, är den tiden då man oftast har det psykiskt jobbigt. Man blir påverkad av allting och speciellt känsligt är det ofta när det handlar om sin egen kropp eller andras ”perfekta” kroppar.

En hemsk sak är att sådant här sätter igång tankeverksamheten så mycket att man börjar göra sig själv illa bara för att man tror att man inte är som man ”ska” vara. Ätstörningar beror ju inte bara på allt vi ser och hör men nog är det många som skulle få en annan syn på människans kropp och allt sådant kring kroppsidealet skulle försvinna.

Hur kan det vara så viktigt att vara så smal som det visar sig att man ”ska” vara? Det är otroligt att det kan gå så långt som till döden bara för att man inte kan variera med människor med olika kroppsbyggnader i media. På så sätt hade alla förstått att man får se ut hur man vill utan att man ska behöva bevisa något eller ändra på sig.

Jag har förstått att man inte är någon sämre människa bara för att man bryr sig om andra saker än vad som sägs och skrivs i media och kan gå sin egen väg och strunta i idealet. Jag vet det av egna erfarenheter och man blir själv en starkare människa. Det inte spelar någon roll om man inte ser ut som alla andra. Det är bara bättre. Ingen vet hur en människa är genom att se på honom eller henne, för allt det viktiga sitter på insidan och då spelar det kroppsidealet ingen roll.

Sofia Kihlström 9C"

"Jag vet att man blir en starkare människa." Jo men oj vad medveten, obrydd och självsäker jag hade hunnit bli av några gånger på BUP. Frisk och fri ända in i fingerspetsarna. Självkänslan var ju i topp. Eller inte. Förnekelse kallas det. Men någonstans hade jag ju kommit i kontakt med den där medvetenheten som jag blir allt mer och mer bekant med.