Porträtteringen av ätstörningar är inte en spegling av verkligheten

TRIGGERVARNING: Beskrivning av ätstörda beteenden

Jag skrev tidigare några tankar om porträttering av ätstörningar, fokuserat på Bulimi och egna upplevelser och två specifika fiktiva verk, som uppkom när jag läste en artikel ut ett nummer av tidningen "Insikt".
 
För att det tog för lång tid att skriva av hela artikeln så publicerar jag istället en bild på den från Elises instagram (som därför råkar ha några överstrykningar här och var).
 
Detta är viktigt att belysa. Och jag tror det är viktigt för folk att förstå att det inte är verkligheten som speglas i de fiktiva verken. Visst förstår de flesta att film är film och verklighet är verklighet, men en fiktiv historia förmedlar ändå en bild som jag tror många tar in och, medvetet eller omedvetet, sätter in i sin bild av verkligheten. Och om fel bild ges, ja då skapas fördomar. För ätstörningar porträtteras (oftast) fel, förminskat och skevt. 
 
Har man någonsin ens sett en film om någon med Ätstörning UNS? Eller Hetsätningsstörning? I och för sig, förmodligen sådana beteenden, precis som artikeln skriver "Ätstörda beteenden känns däremot snarare som regel än undantag/.../ Observera - beteenden. Inte uttalad sjukdom." Men om en film har handlat om någon av de diagnoser som en faktisk sjukdom? Nej, jag har då aldrig sett någon sådan. Anorexi däremot finns oftare med. Men här förminskas det. Och oj så romantiserat! Jag har aldrig lidit av sjukdomen, men jag anser mig ändå veta så mycket att jag gott och väl kan säga att nej, det finns inget romantiskt, vackert eller positivt i att ha Anorexi. Att vara slav under ångesten, tvången, sjukdomen är inget som någon kan leva oberört med. 
 
Ortorexi (ja jag vet, det är ingen egen diagnos ännu osv, men vi vet vad jag menar), det är inte något sätt att bli vältränad eller "nyttig". Det finns inte något glatt i att vara "hen som man måste anpassa sig efter när man väljer matställen för hens kost är så begränsad" eller "hen som skippar bion med vännerna för att hen måste träna". Inte heller i löparrundor som drivs av ångestens starka kraft, eller det ständiga pusslandet med träningen, maten och ja...livet - som i princip endast innehåller träningen och maten.
 
För i fiktiva verk, speciellt filmer, är ätstörningen just en liten del. Men saken är den att en ätstörning är inte en liten del av ens liv. Det är en stor del. Eller hela ens liv. Nej, man blir aldrig en ätstörning, oavsett hur mycket det kan kännas som det, men den tar upp hela ens liv och präglar så mycket man gör.
 
Så hur en ätstörning beskrivs i exempelvis en film, bör oftast tas med en nypa salt (tips på bra skildringar uppskattas, jag rekomenderar, som jag nämnde, Dom fattar ingenting). Men jag tycker man inte ska vara rädd för att benämna ämnet ätstörningar - tvärtom! Ta chansen att förklara detta komplexa problem. Bredda bilden. Nå ut till folk som kanske annars inte skulle komma i kontakt med detta. För jag minns vad jag tänkte när jag hörde begreppet "ätstörning" när det var totalt främmande för mig. Eller jag kunde lika gärna tänka "Anorexi" för, för mig var det samma sak. En ätstörning var Anorexi. Och det var en läskig och obehagligt smal flicka. Ja, ni förstår ju vilken bred och verklig blid av begreppet "ätstörningar" jag hade i början.

Kommentarer
Johanna - Återhämtningsbloggen

Klokt och viktigt Sofia <3

Svar: Tack så mycket Johanna! ❤️
Sofia Kihlström

2015-11-01 @ 13:52:07
URL: http://johannaahlsten.livskick.nu

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0