Jag hör hur jag skrattar, åt något du sa
Dra på smilbanden. Flina. Le. Fnissa. Skratta. Gapskratta. Jag har nära till dem alla. Oavsett vad. På riktigt.
Jag kan verkligen skratta i alla tillfällen. Skratta så att tårarna sprutar eller ge ifrån mig ett litet fniss i det mest konstiga tillfället.
Ibland menar jag det. Ibland kommer det direkt från hjärtat. Men många gånger kommer det bara. Det är som att mina mungipor dras uppåt av någon automatisk kraft. Visst är det väl roligt att kunna skatta så mycket, men när jag gör det i fel situationer kan det lätt uppfattas som att jag antingen är otroligt oseriös eller att jag mår jättebra. Ofta får jag höra att det är så roligt att se att jag mår så bra när skrattar, när det i själva verket bara är så jag fungerar. Det kan visserligen vara en hjälpande hand när en vill lura andra att en mår bra, men vill en bara vara, och försöka vara ärlig blir det svårt ändå eftersom ens sätt normalt tolkas annorlunda. För om någon skrattar tänker en ju att personen i fråga har roligt. Är glad. Vilket i och för sig kan vara fallet. Men det behöver inte alltid vara så. Det kan vara som för mig: jag har otroligt nära till skratt. I nästan alla tillfällen. Jag ler. Jag skrattar. Mina mungipor får sig en skjuts uppåt.
Så att jag ler betyder inte alltid att jag är glad.
Kommentarer
Trackback
