Jag blir så less på mig själv. När någon väl kommer och pratar med mig får jag inte ur mig allt det där som finns inombords och bara skriker på att få komma ut. Nejdå, jag börjar med "det är bra" när det inte alls är bra, utan jag istället bara går sönder inifrån. Tillslut kanske något av det där jag vill ha sagt kommer fram, men efteråt är jag alltid lika besviken; jag skulle sagt mer, sagt annorlunda, sagt det där. Sedan har jag ju svårt med det där huruvida jag ska säga som det är eller inte. Just nu är det en salig blandning mellan sanningar och lögner och jag kommer som ingen vart. Jag vet vad jag vill, men jag vet också vad jag har lovat. Det är ju absolut skönast (och bäst) att säga sanningen även fast den inte är så vacker; det är skönt att få ur sig, men samtidigt är jag rätt fascinerad över hur lögnerna kan bära så långt. Givetvis uppmanar jag varken någon annan eller mig själv att ljuga, men när jag är i det här stadiet har jag - som aldrig annars ljuger och som är starkt emot lögner - en tendens att dra fram de där riktigt fula lögnerna. När jag får sådana här chanser när någon kommer och pratar med mig drar jag mest lögnerna för att de är lättare än den mörka sanningen, men helst av allt skulle jag bara vilja öppna hela mitt inre, låta någon titta på det och sedan kunna prata om allt det där som finns där inne - men så har jag så svårt att få fram det när det väl gäller. Jag försöker träna varje dag på att formulera det jag känner när jag skriver i min dagbok, men knappt där kan jag få fram allt som finns på insidan. Jag vet att det inte känns bra, men sedan kan jag som inte beskriva vad det är som känns så himla fel, som gör så himla ont. Då är "det är bra" så himla mycket enklare att säga - trots att "nä, jag mår inte så bra" ligger så mycket närmare sanningen.