Nu är jag återigen på avdelningen efter en händelserik permission där självaste Emma har varit hemma i byn. Jag har varit instängd här i över tre månader och jag tycker något mer borde ha hänt. Inom mig alltså. För jag har tankar jag inte borde ha nu. Men de är där precis lika starka som för tre månader sedan, om inte ännu starkare. Jag ser absolut ingen förändring hos mig själv på den här tiden, ingen alls. Eller jo, något som har förändrats till det bättre är att jag kan vara mer öppen med hur jag känner, vilket givetvis är bra, men det räcker inte. För det jag känner är inte det jag borde känna. Det jag tänker är sådant jag inte borde tänka. Men jag kan inte sluta. Det bara går inte. Jag tänker istället ännu mer. Tänker. Planerar. Tänker.