Har haft besök på förmiddagen av två av mina orkesterfröknar vilket var jätteroligt. Nu sitter jag på skolan och väntar på att vi ska börja. Eller väntar och väntar, snarare gruvar mig inför. Varför känns det så här? Och vad känner jag ens? Förstår inte mig själv. Vad är problemet liksom? Vill inte vara här egentligen. Men vill inte tillbaka till avdelningen heller. Vill inte vara någonstans. Vill bara bort. Bort från mig själv. Och bort med känslan. Vet inte hur jag ska klara av att vara här i skolan i flera timmar. Står inte ens ut nu. Men egentligen älskar jag ju att vara här. Varför känns det då som det gör nu?