I snart fem månader har jag varit friskförklarad från ätstörningen. Mitt liv just nu känns väl inte så roligt, men just det känns fantastiskt och jag är så glad att jag slipper slåss mot den nu. Visst finns det saker jag får kämpa med att göra och vidmakthålla, men det är inte den ständiga kampen. Inte ens med kroppen. Jag kan inte säga att jag accepterar den till fullo, men det är inte längre det jag hatar mest av allt. Jag ägnar inte lika mycket tankekraft på den. Jag vet vad jag väger endast på grund av personal på IVA som inte brydde sig om att jag bestämt sa att jag inte ville veta, men jag brydde mig inte lika mycket om siffrorna som jag har gjort förut. Den senaste tiden tror jag att jag har gått upp ännu mer men det ger mig inte den där panikkänslan som varje tugga mat en gång har gjort. Jag vet att jag är tjock, men jag lägger inte någon värdering i det och det är så himla befriande. Visst har jag tankar som säger att jag måste ändra på mig, gå ner och straffa min kropp på olika sätt, men jag möter upp dessa tankar med den ärliga sanningen: jag har aldrig mått så dåligt som när jag var sjuk i ätstörningen och sådana beteenden gjorde inget annat än skada, been there, done that. Om min övervikt någon gång skadar min hälsa lika mycket som ätstörningen gjorde får jag väl ta det då. Nu stannar jag bara i det faktum att jag blir mer och mer bekväm i min kropp ju friskare jag blir i huvudet och alla vägar är bättre att ta än ätstörningens väg. Just nu mår min kropp bättre än den har gjort på länge för den får i sig det den behöver. Den skulle dock må bra av att få röra på sig lite, men så länge tvånget har makten över mig kommer träning bara skada mig och då ska jag hålla mig borta från det. Jag vet inte hur jag ska skriva för att förklara den enorma skillnad det är när det gäller synen på min kropp gentemot när jag var sjuk för den är så obeskrivbar. Jag tror inte jag fullt kan förklara det ens, men om jag säger som så: att kämpa för friskheten är det bästa jag någonsin gjort. Det är en sådan himla revolution för mig att vara med om det här jag trodde var absolut omöjligt - det går att ha tankar fokuserat på annat än negativa saker om sin egna kropp.