Efter så där tolv veckor här på sjukhuset har jag insett en sak: jag har släppt fasaden inför personalen. Jag har alltid haft svårt att säga hur det är om det inte är bra. Och oavsett vad så svarar jag "bra" - även om jag uppenbarligen sitter och storgråter och hulkar. Jag fick ett råd i början av min vistelse här av en sjuksköterska när jag en gång hade struntat i masken och bara var som jag kände.

"Låt dina känslor synas"

Och nu går det faktiskt rätt bra med det. Jag vågar säga "så där" om det är lägets status, så väl som "bra" om det känns så eller "skit" om det är mer passande. Jag kan även vara mer öppen med mina föräldrar och mormor om hur jag känner mig och det känns jätteskönt. Sanningen är inte vacker, men det är sant. I vissa fall, så som till exempel i skolan åker masken på, men i vissa fall är ju den funktionen bra och helt okej att använda. Men här, där jag är bland folk som vill hjälpa mig med mitt psykiska mående, tjänar det inget till att leka glad. De kan ju bara förstå mig om jag öppnar mig. Och förstå då kan de hjälpa mig, även om jag inte är så motiverad. Jag känner det verkligen inom hela mig att de förstår mig och att de tar mig på allvar.

Just nu känns det sä här:

Fullt av tankar som jag inte kan följa pga att allt är så begränsat här.