Jag vill skriva något vettigt, men jag vet inte riktigt vad. Just nu finns det bara en sak i mitt huvud. Eller nej, det finns en hel del i mitt huvud, men det är något jag känner att jag måste dela med mig av. Jag har många gånger klagat på psykiatrin. Jag har många gånger klagat på dess läkare. Jag har många gånger klagat på dess personal. Men nu måste jag hylla. Efter endast sex dagar inom den psykiatriska slutenvården på Piteå Älvdals Sjukhus måste jag få tala om att det finns annat än obrydd personal. Annat än folk som hånar en. Annat än alla dåliga upplevelser jag tidigare har varit med om.

Jag vill visserligen inte vara här. När man är fast under lagen om psykiatrisk tvångsvård är det kanske ofta en självklarhet. Det påverkar definitivt ens humör och ens uttalanden står kanske inte alltid på en sådan objektiv grund när en inte alltid vet vad som är bäst för en själv. Många beslut som har tagits har gjort mig förbannad inombords, gett mig ångest och helt enkelt fått mig att känna mig totalt maktlös. Dock skulle jag aldrig kunna påstå att någon, till exempel en läkare, är dålig för att hen fattar beslut som jag inte gillar som ändå, ur deras perspektiv, är till för att hjälpa mig. Till exempel förstår jag att de vill ha kvar mig för de tror att det hjälper; jag gillar det inte och jag tror inte att det hjälper, men det är inget som gör att jag kan säga att hen är dålig. Jag gillar inte heller att jag måste få injektioner med någon medicin som jag inte vill ha, men jag förstår ju att de vill hitta en behandling. Dåliga läkare som jag har stött på har däremot bemött mig dåligt, hånat mig, varit respektlösa och varit så otroligt naiva att de har släppt hem mig direkt efter självmordsförsök eller när jag har sagt sanningen att jag inte har mått så bra. Jag skulle aldrig kunna kalla en läkare för dålig om hen bemöter mig på ett proffesionellt och humant sätt - trots att hen tvingar mig till en massa saker som jag inte vill i syfte att hjälpa mig. Läkaren här har jag inte fått speciellt mycket tid med, han har sagt saker jag inte har viljat höra, men han har ändå behandlat mig med respekt - då känner jag inte att jag har någon rätt att klaga för han försöker ju bara göra sitt jobb. (Det lilla dåliga är väl att de har tagit mitt handsprit men vägrar säga varför, det är väl inte riktigt okej kan jag tycka.)

De från personalen som en ändå träffar mest är sjuksköterskorna och skötarna. Där har jag också mött många som jag inte alls har gillat, men även där har jag samma tankesätt som med läkarna. Visst har de gjort en hel del som jag verkligen har avskytt, men det är först när de har ett dåligt bemötande eller inte ens bryr sig om en som jag kan koppla ihop dem med dålig vård. Det har funnits de som inte alls har tagit en på allvar, inte ens brytt sig om en har gråtit i flera timmar eller struntat i att äta i en evighet. Här i Piteå, under de här få dagarna, har jag mött fler engagerade sjuksköterskor och skötare än alla gånger jag har varit i Sunderbyn. Visst är jag förbannad över att de har slarvat bort min pennvässare, tagit ifrån mig mitt handsprit, låst vattenkranen på mitt rum och vägrar låta mig få komma ut och hälsa på mina marsvin i bilen strax utanför - men inget utav det ger mig rätten att kalla dem dåliga. De har gjort mig förbannad, ledsen och skamsen, men de har inte medvetet gjort något mot mig för att göra mig illa eller förnedra mig. Jag kan inte ens minnas hur många som har kommit in i mitt rum (efter jag hade blivit av med 24-timmarsvaket) och suttit sig och pratat med mig. Inte för att jag kan prata så mycket nu då jag knappt vet något själv, men de har försökt och inte gett upp. Bara igår var det fyra från personalen som kom in till mig och sammanlagt pratade i nästan tre timmar - varav en var sjuksköterska och de har jag upplevt aldrig typ hinner sätta sig ner och prata med någon. Det blev verkligen som en chock för mig när en efter en kom in och ville hjälpa till att få mig att må bättre. Jag uppskattar det så otroligt mycket och jag vet inte om det är för att jag nästan bara har varit med om dåliga saker i Sunderbyn eller om det i allmänhet är så här. Jag vill ju tro på det sistnämnda, men jag tror tyvärr anledningen till att jag uppskattar detta så mycket är för att jag har varit med om mindre bra erfarenheter tidigare. Kanske är personalen så här bra i andra delar av landet också, det får man verkligen hoppas på, men hur som helst ska dessa verkligen ha cred för de gör precis så som jag tycker att folk som jobbar med människor som mår dåligt ska bete sig.

Det har varit många tårar de senaste dagarna. Jag har bara suttit i min säng och vägrat att komma ut bland alla andra. Jag är fortfarande fylld av tvångstankar och fler blir det, men några (jag säger inte alla) gånger har faktiskt personal kommit in mitt i alltihop, sett och agerat för att hjälpa till. Det uppskattar jag. Verkligen. De har inte bara sagt något ord och sedan gått iväg för att jag inte har varit snabb nog att ge svar på tal, utan de har gett av sin tid, stannat kvar och försökt få ut några ord från min ytterst tysta mun. Efteråt har de inte bara lämnat mig, utan kollat av mer än vanligt hur det är. Någon personal som har hittat mig i en pöl av tårar har sedan pratat med andra i personalen som sedan då har vetat om att trots att jag hela tiden säger att det är bra, så är "bra" just vad det inte är. Oavsett vad det handlar om verkar de dessutom ta mig på allvar, validera mina känslor och försöka ge lite hopp till den annars otroligt omotiverade LPT-patienten. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den enorma skillnaden som jag upplever i bemötande, men den är stor - otroligt stor - och sådant här är värt att lyfta fram.