Jag vet inte var jag ska börja. Med alla nya upplevelser som kommer ju tystare ätstörningens röst blir. Så mycket mer jag kan göra ju mer jag överröstar den. Eller det faktum att problemet bara byter form. Att jag är sjukskriven i sommar. Att jag så gärna vill skriva men aldrig får någon ro.

Att börja någonstans blir svårt för mina tankar är överallt och ingenstans. Men för att prata om de otroligt ljusa sakerna i mitt liv (förutom den sol som jag just nu bländas av på mamma och pappas bro)... Jag märker att jag blir friskare. Så mycket friskare. På många plan. Jag har inte lika stort behov av att veta allt med maten - ingredienser, tider, plats, umgänge osv -, jag försöker bara att fokusera på annat tills jag ska äta. Det är inget livsmedel jag direkt undviätstörningens röst där och säger vad som är "bättre" och "sämre", men jag försöker alltid gå min väg där mat bara är mat - varken bra eller dåligt. Jag blir inte längre lika triggad av allt och inget. Jag börjar trivas mer i min kropp och värderingarna kring den börjar försvinna mer och mer. Jag börjar i vissa stunder känna mig rätt neutral i förhållande till den, men när det blir som mest hat tar jag alltid upp argumentet att problemet inte sitter i min kropp utan i mitt huvud. Det är inte ens någon idé att räkna upp allt som har blivit så mycket bättre gällande ätstörningen - det är massvis med saker jag hela tiden upptäcker att jag äntligen kan göra annorlunda och det gör mig så glad. Jag stannar hellre i den stunden med mig själv än att tvångsaktigt lägga det på minnet för att radas upp på ännu en av alla listor jag ständigt skriver kring allt mellan himmel och jord. Det är så mycket som har förändrats det senaste halvåret att jag inte ens kan sätta ord på det. Och jag tror inte heller någon kan förstå exakt vilken lättnad det är.

Men som min läkare sa, har jag under alla åren bara flutit mellan dysfunktionella hanteringssätt - problemen har bara bytt form. Jag besväras i nuläget otroligt mycket av mina tvångstankar och tvångshandlingar. Dock medicineras jag mot det och det hjälper - till viss del. Men det går ändå sådär med att liksom börja våga i behandlingen. Också kommer ju den här sommaren. Med ledigheter. Men jag ska försöka hålla mig flytande och inte gå helt bananas.

Jag vill försöka skriva mer regelbundet som jag gjorde förut. Men tecken på att jag skriver regelbundet är att jag känner att jag kan vara helt ärlig. Som jag har nämnt förut känns det lite skämmigt, det jag gör nu i min behandling. Det känns som att det ska vara noll på svårighetsgraden. Men ändå är det så himla jobbigt. Så himla jobbigt att det tar över det mesta. Så jobbigt att jag inte ens kan jobba i sommar. För det är ju ett jobbigt problem. Naturligtvis. Men jag ska försöka ta bort fasaden gällande tvången också, skriva ut mina känslor när jag vill. Då, när jag finner en större ärlighet, kanske jag kan uppdatera så mycket som jag vill.

Köpt ett underbart paraply