Jag tänker förskräckt "hur ska jag göra?!", fast egentligen vet jag svaret. Det är bara att gå emot.
Som alla gånger förr.
Bara att gå emot.
Bara.

Det kanske var viktigt det här.
Att inse.
Att trots framsteg. Kan jag aldrig vara på den säkra sidan.
Återigen börjar ätstörningens röst överrösta mig. Men jag har konstaterat det nu. Under en kort tid märkte jag det inte ens.
Inte förrän nu.
Och det är absolut långt ifrån för sent. Jag vet bara att jag måste ta tag i det här nu. För spärren blir svårare och svårare att bryta.

Jag vet vad jag måste göra.
Men ändå tar det emot så himla mycket. Och att veta att det kommer fortsätta ta emot ett tag. Det är fan en kamp att försöka. Och inte bara återigen ge vika.
Jag vet inte hur jag ska göra.
Samtidigt som jag vet precis.
Det är svårt i praktiken, men lätt i teorin.
Gå emot.
Gå emot.
Gå emot.

Och gå emot en till gång.
Gå emot allt ätstörningen säger. Göra precis tvärt om.
Inte låta den vidmakthålla kontrollen.
Men jag inser nu.
Att det som i teorin lät rätt självklart: jag kommer vända mig mot mitt helvetesmonster när jag blir skör.
Det är precis lika självklart i praktiken.
Inget måste. Men samtidigt inga konstigheter när det händer.
Tryggheten en har haft i sju år är ändå tryggheten.
Ingen äkta sådan. Men något bekant.
Nu gäller det bara att göra det jag så intensivt har jobbat med.
Bara.
Bara gå emot.
"Bara"