Jag tänker en del. Ja, som de flesta människor förmodligen. Och jag oroar mig mycket. Och ältar ännu mer. Tänker tillbaka och grubblar. Just nu tänker jag tillbaka på en vinterdag, onsdagen den andra december om jag inte minns fel. Mitt i allt mörka kaos som var då. I det kaoset jag var. Tillsammans med min, ändå rätt nyfunna vän, Elin. Hon hade spenderat både eftermiddagen och kvällen med mig på sjukhuset dagen innan (och förlorat i finns i sjön fler gånger än någon någonsin kan räkna). Jag var med henne en sväng hem för att vara på skolan på onsdagen för att sedan åka tillbaka till sjukhuset och typ skrivas ut på riktigt - eller vad det nu var...alltsammans var väldigt otydligt - samtidigt som vi både insåg ju att det inte stod rätt till med mig och mitt huvud. Jag försökte säga som det var till personalen på psyk, men när ens otroligt ambivalenta sidor drar åt olika håll samtidigt som en har svårt att be om hjälp gick det inte något vidare. Elin försökte hjälpa mig men tillslut blev det ändå för mycket fram och tillbaka för mig att jag bara fortsatte försäkra dem om att det var lugnt. Trots mitt liv i min lilla instängda bubbla kunde jag ändå se Elins frustration och jag har nog aldrig blivit så tagen av ett litet sammanbrott som jag blev av hennes när vi kom ut där i vinterkvällen. Att säga att ens bästa vän gråter låter kanske banalt för många, men att se hon som verkligen aldrig gråter bli helt blank i ögonen innan tårarna började rulla, ja det tog mitt kalla jag någonstans där djupt inombords. Trots att ångesten steg för varje meter vi närmade oss psykiatrin igen, kunde jag gå framåt för jag visste vilken stark axel jag hade mig att luta mot. Jag visste vilka armar som skulle ta emot mig om jag föll och jag visste vilken röst som skulle tala när min svek. Trots att jag mitt i det mörka började skratta när min ovane gråtare utbrast: "det blir blött i ansiktet!", kände jag vilken enorm trygghet och vänskap jag hade fått på den korta tiden på Framnäs. Trots att jag ville någon helt annanstans än innanför sjukhusets väggar igen så kände jag min skyldig att faktiskt ge något tillbaka av det jag hade fått. Ge lite ro, lämna över mig själv i någon annans händer.

Jag vet inte ens varför jag skriver.
Vad jag skriver.
Men det är lite av det jag tänker på just nu.