Det kanske har gått ett tag nu. Att slarva med maten utan att det har stört alldeles för mycket i huvudet. Jag vill ju tro att det bara har berott på tvången. Att det inte har något med ätstörningen att göra att jag ge gjort som jag har gjort. Men det har fungerat ett tag. Nu märker jag att det har gått lite för lång tid. Kanske något att ta lärdom av. Och som jag skrev tidigare: börja gå emot tankarna så fort som möjligt för det blir bara svårare och svårare annars. Som sagt har det inte gått som det har bordat hemma, men endast på grund av att jag är fast i ritualer och rutiner som inte inkluderar den regelbundenheten jag förstår att jag behöver. Nu efter snart nio dagar på sjukhuset och ännu sämre rutiner märker jag att huvudet har börjat ge vika. Tankarna är starka. Rädslorna är starka. Jag vet inte varför egentligen för det är ju inget beteende jag vill tillbaka till, men jag antar att det sätter igång tankarna när man inte sköter sig.
Så trots att det tar emot. Trots att jag bara vill ligga här i sängen och blunda. Trots att motståndet bara växer. Så ska jag försöka sätta mig upp. Och gå emot allt vad tankarna säger pt mig just nu. För jag vet ju var jag har kommit. Jag vet att jag inte vill återvända.
Men jag antar att det är ett uppvaknande. Att jag faktiskt inte kan vara så nonchalant. Utan måste jobba med detta. För jag vill aldrig ha tillbaka diagnosen igen. Jag vill inte att mitt liv ska innefatta en ätstörning. Även om jag kanske inte är så pepp på att mitt liv ska innefatta något just nu, så vill jag absolut inte ha den där.