Jag hörde något som fick mig att fundera på något jag inte riktigt har tänkt på. Eller jag har väl tänkt på det, men inte riktigt tänkt på att jag har tänkt på det. Och det är det här med att ta ansvar över sig själv och sitt mående om man mår dåligt till exempel. Till viss del tycker jag väl att samhället har ett ansvar att erbjuda hjälp och se till att man som individ får möjligheter att bli bättre för en klarar faktiskt inte allt själv. Dock ser jag ju självklart att en stor del av ansvaret ligger hos en själv. Ingen kan rå för att hen blir sjuk eller mår dålig, självklart vet jag att det inte är ett val. Ansvaret börjar både hos sig själv samtidigt som att det börjar hos samhället. Jag ser väl som att det är ens ansvar att be om hjälp, trots att det kan vara svårt, för gör man ingenting så kommer ju heller inte något att hända. Att omgivningen är uppmärksamma och egegerade i sina medmänniskor kan ju vara en fördel för att man ska kunna ta det steget till att på något sätt söka hjälp, men man har ändå ett stort ansvar själv. Hur man sedan blir bemött kan man inte rå för, men att någonstans ta ansvaret för att försöka må bättre. Sedan säger jag inte att det är något man klarar själv och bör fixa galant. Får man hjälp kan man ju behöva hjälp att faktiskt få det på en sådan nivå att man är mottaglig för det.

Hjälp är inte lätt att ta emot, men har samhället väl tagit sitt ansvar, tror jag att det ligger i ens egna händer vad man ska göra av det sedan. För trots att man inte behöver göra allt själv så har man ändå ett ansvar. Jag vet att jag inte tar eller har tagit det ansvaret själv och det är inget jag känner mig stolt över. Visst är till exempel behandlingar tuffa, men det är ju någonstans hela poängen - det är jobbigt att utsätta sig för det som är jobbigt. Jag kan påstå att jag visserligen har tagit ett visst ansvar, i olika delar, men i det stora hela så gör jag det inte. För att mina tvång ska bli bättre måste jag aktivt jobba mot dem och ta mitt ansvar att göra vad jag kan. Det jag menar är inte att man ska bli frisk på två sekunder, men att till exempel ta emot hjälp, gå i KBT, men samtidigt inte utsätta sig för det en ska utsätta sig för, är ju inte att ta ansvar. Jag säger inte det som att en måste ta tag i allt på samma gång, nog vet jag att det är viktigt att ta det i sin takt. Dock saktas den takten ner ibland på grund av den där rädslan som självklart är en del av att man har problemen som man har - vore man inte rädd hade det ju varit busenkelt. Där någonstans tror jag att man har ansvaret att utnyttja det samhället har tagit ansvar för och göra det bästa av det. Få takten att gå framåt i lite obehagligare fart än det man egentligen vill. För den där rädslan ställer ofta till det och skapar bortförklaringar om att "sedan", "när jag är redo", "om ett tag" - att då gör man något. Man väljer inte att må dåligt eller bli sjuk, men samtidigt som att samhället måste ta ett visst ansvar, så måste man även göra det själv. Ta ansvar för sig själv och för var man vill komma.

Detta var bara något som passerade min hjärna och tog ett litet extra stopp. Vet egentligen inte vad jag ville få ut av det, men ibland kan det bara vara bra att tänka över lite saker då och då.