När träningen skapar rädsla
Jag har väntat så länge. På en text, eller bara en ynka hint om att det är någon mer i världen som känner som jag. Som får endorfinkicken utbytt mot ångest och skam. Som inte kan köra det där styrkepasset i vardagsrummet utan att det leder till träning mitt i natten för att kunna somna lugnt. Som inte riktigt förstår varför en får så himla mycket ångest av träning.
Jag kan inte minnas sist då träningen inte var ett tvång. Då trötthet var tillåtet och det kunde bli tillräckligt. Träningen har alltid varit större än det mesta, viktigast och nödvändigast. Ångesten har varit inblandad länge, men träningen har alltid varit störst. Jag sprang ifrån ångesten, men sedan blev den snabbare och snabbare och kom tillslut ikapp mig.
Vid terminsstarten detta år valde jag ju som Jag har nämnt "Idrott" som tillval som skulle innefatta bollsporter, och vad kan gå fel med det? Det fick jag se i torsdags då den första lektionen infann sig då det tydligen var lite mer fritt val än jag trodde. När jag då, av en okänd studerande (trevlig, liksom de flesta här), fick frågan om jag skulle följa med och springa blev svaret automatiskt "JA!" och jag började med det mest triggade, det jag absolut skulle undvika. Ångesten gjorde sig påmind direkt och jag visste att jag verkligen inte hade valt rätt väg, men i sällskap med tre främlingar, i en av mina mest känsliga situationer och som är mest infekterade av tvång, såg jag ingen annan lösning. Dock visste jag att med två år utan riktig träning var dessa x minuter på tok för länge. Ingen mjukstart och precis det monstret lever bäst på - mer mer mer. Vi sprang inte fort, vilket förmodligen var mest skonsamt fysiskt, men psykiskt blev det bara värre. Om jag hade vetat sträckan, hade jag aldrig kunnat hantera alla känslor som jämförandet från förr skapar.
Efter att jag har tränat får jag inte några endorfinkickar. Jag känner enbart skam, det där hårda trycket över bröstet och tårar som trycker bakom ögonlocken. I början kan ett litet lugn infinna sig av den ohälsosamma tanken att "nu har du i alla fall förbränt lite din jävla.....", men det varar sällan längre än att tanken hinner tänkas. Förut var jag lycklig efter träning för att det var bortgjort - nu är jag bara utmattad av alla känslor, av mitt skådespeleri och för att energin som hållit inne allt har tagit slut.
Träningen gör mig så liten och betydelselös. Utan kontroll eller vilja, men jag har varken lyckats hitta balansen eller klura ut vad orsaken är. Jag vet ibland inte ens vad jag känner. Jag får ångest för att träningen aldrig kan bli tillräcklig. Jag får ångest för att jag inte är lika vältränad som förr. Jag får ångest för att jag vet att nästa gång kommer träningen räknas som ännu mer värdelös, jag kommer räknas som ännu mer värdelös. Om jag börjar träna skapas det direkt ett exakt träningsschema för den kommande månaden (men mer än schemat ska det ändå alltid bli). Nästa gång träning ska utföras måste det vara mer än sist. Och sedan lite mer, och lite mer, och lite mer... Men ändå får jag ångest. Och tillslut äter den upp mig och jag ligger där på golvet i en blöt och blodig hög, inkapabel till något. Oavsett hur mycket eller lite det blir så tränar jag tjugofyra timmar om dagen, sju dagar i veckan i mitt huvud. Träning är inte roligt. Träning är, för att uttrycka det grovt, ett tortyrredskap gentemot mig själv. Ett sätt att straffa. Ett sätt att kompensera. Ett tvång. Ändå vet jag inte riktigt hur jag känner och vad som utlöser allt.
Med en depression (som forskning säger minskas med fysisk aktivitet) och en fysiskt frisk kropp som förmodligen bara skulle må bra av lite rörelse är det svårt att förklara detta helt osynliga, men ändå så djupt rotade problem. Ätstörningsproblematiken hade kanske kunnat göra det förståeligt för en del (det vill säga för de som förstår att en ätstörning inte sitter i vikten och att en kan ha ett ohälsosamt förhållane till träning utan att behöva ha något skriftigt träningsförbud eller dylikt), men det är svårt när man inte vet en enda som tänker så här, om det ens har med ätstörningen att göra. Det enda jag tycks höra och läsa om är före detta ärstörningsdrabbade som är så glada att de har blivit friska just för att de orkar träna, att motivationen för att bli frisk var för att få träna, att det bästa med att vara frisk är att ha en stark kropp man kan göra ännu starkare - genom träning. Jag upplever det som ett krav att efter en ätstörning ska en bli en träningsprofil och brinna starkt för träningen och då är det inte lätt att förklara, varken för sig själv eller för andra, hur det kan skapa så mycket rädsla av att bara göra några armhävningar.
Jag hoppas det inte är någon som känner igen sig- för vem önskar att någon annan ska uppleva lidande? - men om det är någon mer, som liksom jag har väntat på en sådan här text, då hoppas jag att du kan känna att du i alla fall inte är ensam.
2006. Sofia 11 år. Göteborgsvarvet.
Jag minns ångesten jag sprang ifrån här (trots att jag inte kunde sätta ord på känslan då), men jag bemästrade den. Det var länge sedan jag kunde göra det.
Kommentarer
Linda
Du är verkligen inte ensam att tänka och känna så kring träning!
Jag tror definitivt det har att göra med ätstörningen. Vore det inte för ätstörningen skulle det nog varit annorlunda, tror jag.
Däremot är det svårt att förklara just när en har en depression att träning inte fungerar på grund av ätstörningen - alla mår ju så bra av fysisk träning.
Det som är så svårt när en dras med en dubbeldiagnos såhär.
Fortsätt kämpa!
Stor kram!
Svar:
Sofia Kihlström
Trackback
