Jag vill vara medicinfri

I don't need your quick fix. 
I don't want your prescriptions.

Det var länge sedan jag sist hade någon medicin. Förutom Levaxin för sköldkörteln då som jag motvilligt inser att jag måste ta. Annars var det länge sedan. För att jag inte vill helt enkelt. Herregud, jag har ju knappt ätit en värktablett i hela mitt liv (observera: knappt - alltså det är inget jag tagit om jag har haft ont eller varit sjuk, något vi knappt har haft hemma, och det som många ständigt har med sig skulle jag aldrig kunna ha hemma nu). Nog har många påpekat för mig att jag behöver och att jag i alla fall borde testa, men nej. Dels för en speciell biverkning som finns hos de flesta. Dels för att de inte har fungerat så bra. 

Den första antidepressiva jag fick fungerade ungefär precis tvärtemot vad de hade sagt; de två förstaveckorna - som kunde bli sämre - blev jättebra, medan resterande tid - då de skulle börja hjälpa - blev värre. Så jag tog dem mest för självskadande syfte när de dessutom gav mig andningssvårigheter. När jag testade en ny sort antidepressiva så hände det samma sak (minus andningssvårigheterna då). Sömntabletterna jag har haft har fungerat på liknande sätt då de hjälpte i början, men som jag sedan slutade svara på. Den enda medicinen som har fungerat bra för mig är de ångestdämpande jag fick. Dock är ångestdämpande det jag minst vill ha då det är en av de sakerna jag faktiskt kan lära mig att hantera. Sover man dåligt så sover man dåligt. Men ångesten vill jag lära mig att hantera - utan medicin. Jag går i DBT:n för att lära mig hantera detta på riktigt - jag vill inte ha någon quick fix.

Helst av allt vill jag inte ha någon medicin. Men som sagt har det varit mycket prat om att jag borde testa. Det som sades hjälpa mot tvånget hade jag väl inte tackat nej till nu, men jag vill helst av allt vara medicinfri. Jag fungerar ju liksom. Mediciner hade kanske gjort saker och ting lättare, men man vet ju aldrig. Inte kan jag påstå att jag någonsin har haft ett särskilt förtroende till medicin heller, jag kan liksom inte riktigt tro på att den där lilla tabletten kan göra någon skillnad, att den faktiskt har en del att säga till om när den väl får chansen (förmodligen därav mitt extremt lilla intag av värktabletter och dylikt). Jag har helt enkelt ingen respekt för dem. Och jag har heller inte känt av dem speciellt mycket. Man rekommenderas ju bland annat att trappa ner när man ska sluta ta en medicin, men jag har bara slutat tvärt - många gånger. Och inte har jag märkt av något. Inte heller har jag känt något speciellt om jag har glömt att ta dem någon dag.

Att jag sedan har haft problem med ett x antal överdoser gör inte det ju inte lättare att jag måste ta medicinen, trots att jag egentligen inte vill. Varje morgon stiger ångesten för att jag återigen ska uppleva känslan av en liten tablett som sväljs ner. Jag som svalde flera flera tabletter bara som de var, har svårt för att ens svälja med vatten. Förut glömde jag aldrig att ta min medicin. Nu glömmer jag rätt ofta - trots att den är på nattduksbordet. Freudiansk felhandling? Ja, kanske.

Jag minns hur skumt jag tyckte det var när jag först fick Levaxin i typ åttan, och sedan antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter på gymnasiet. Jag har ju aldrig tagit mycket mediciner innan, inte haft mycket sedan heller just för att jag inte känt att de har påverkat mig så mycket, så det kändes så skumt att JAG skulle äta mediciner.

Sedan att jag inte tar dem och därför kanske mår sämre är ju mitt val. Jag kan inte klaga på att jag mår dåligt när det finns hjälpmedel att få. Men jag vill så gärna vara medicinfri just för att jag aldrig har märkt en sådan stor skillnad och för att jag vill lära mig att hantera det jobbiga på andra sätt. Om jag tar mig vatten över huvudet borde jag väl märka det och det går ju alltid att ändra sig.

Men som jag brukar säga, min medicin är Buffy. Bästa medicinen, bästa motivationen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0