Två år har gått sedan jag pratade med min fantastiska skolsköterska för första gången. Och berättade det jag inte hade berättat för någon - för en helt okänd människa. Jag vet helt ärligt inte hur det hade sett ut om jag inte hade gått dit den där dagen den 25:e mars 13.00. Jag vet inte ens om jag vågar tänka på det. Visst, det har inte varit två lätta år, men jag är glad över att jag sa någonting då. Och tacksam över att hon tog mig på allvar. Jag vet som sagt inte vad jag hade gjort utan henne. Men jag får tänka som hon sa: "tur att du inte kommer behöva få veta det."