Jag ältar och grubblar ofta över att jag inte förstår hur det här kan ha blivit jag. Hur jag kan göra saker jag aldrig kunde drömma om att jag skulle göra. Det är alltså jämförelse med för några år sedan, och hur allt senare spårade mer och mer. Onödigt, jag vet. Men jag känner verkligen inte igen mig. Fast samtidigt minns jag knappt. Jag har väl tappat bort mig själv lite grann.

Men nu har jag också börjat jämföra med för kanske ett år sedan. 

Hur jag då kunde säga vad och hur jag kände, om inte det gick kunde jag alltid uttrycka mig i text - och under en period i bild. Nu får jag inte fram ord. Nu kan jag inte berätta hur det känns. Eller så får jag sitta och verkligen dra ur mig det. För jag kan inte förklara. Jag känner, men jag kan inte berätta. Jag tänker också på hur jag lätt som en plätt kunde sitta och prata seriöst om känslor och jobbiga saker med andra. Det var som vilket samtal som helst, jag var kanske bara lite mer engagerad... Nu skrattar jag och skämtar bort det som att det vore något jobbigt ämne. Men nej! Det är det ju inte. Jag vill ju få fler att prata om det, att inte skämmas. Varför har jag helt plötsligt fått så svårt med det här?