Jag försöker verkligen att sluta älta hur jag var, vad jag gjorde, hur "bra" jag var förr. Försöker bli av med den tiden som ett ideal-jag. Det är svårt. Lätt att se allt som var bra. Bra självförtroende. Vågade mer än jag gör nu. Lycklig. Vältränad. Smal. Jag kände att jag var någon... Men nej. Jag kan inte ha varit lycklig. Bakom allt låg ju ändå det som inte var bra. Det som var sjukt. Men det är svårt att se.

Det vet jag att det är lika bra att slopa. Men sedan tänker jag mycket på högstadiet och försöker finna orsaker. Om jag hade kunnat gå tillbaka och ändrat något. Något som hade gjort att helvetet aldrig hade brakat lös. 

Dessa tankar vet jag inte om de skadar lika mycket som de andra, eller om det kan vara bra. Fast jag vet ju innerst inne att man inte kan gå tillbaka hur mycket man än vill. Gjort är gjort. 

Men det tar inte bort grubbleriet. Ältandet. Och tanken som hela tiden ligger där. Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag hamna här? Jag är ju delvis medveten om när olika saker började komma in i mitt liv. Jag vet när jag började mixtra med maten. Jag vet när jag fick fokus på att gå ner i vikt. Jag vet när jag började skada mig. Och jag vet när de första tankarna på att ta mitt liv kom. Men jag vet också att det är så mycket som är suddigt. Innan jag började med maten. Jag kan inte ens minnas när träningen inte har varit ett tvång. När tanke på träning inte var = träningspass. När bestämt träning kunde avbokas på grund av en kortare resa eller en bortbjudning. Nej. Jag minns det inte. Jag vet inte ens om det har varit så. Jag hade alltid hög närvaro - oftast bland de högsta - på träningarna och extraträning utfördes. Men jag undrar vad det var som fick mig att dra mig in i den hör röran. Jag är nog ganska säker på att det där gröna fältet med de vita linjerna och gympahallarna med högt i tak, som jag tidigare har skrivit om, kan ha gett ett litet skjuts på den rullande bollen. Men jag tänker, vad mer? Om jag hade kunnat teleportera mig tillbaka i tiden, finns det något jag hade kunnat säga till den lilla flickan? Något jag hade kunnat göra? För att undvika det jag tillslut hamnade i.

Dock vet jag väl inte om jag kan hålla med om de som säger att de inte skulle viljat ändra så de slapp den svårighet de varit med om. För jag ser inget bra i mina misstag. Allt jag har gjort och alla jag har skadat. Visst lär jag mig hela tiden nya saker om mig själv och jag är läskigt medveten om mycket, men nu när jag är mittibland allt så kan jag då inte säga annat än jag gärna hade gått en annan väg.