Idag var sista dagen på den sju veckors långa dagvårdsbehandlingen (som egentligen brukar vara åtta). Den tredje perioden jag gick och jag måste faktiskt säga att det nog var tredje gången gillt. Alla gånger har det känts bra i början - jobbigt givetvis, men jag har ändå haft hopp och försökt. Första gången (samma period, alltså den första på året, 2014) föll det någon gång vid femte veckan. Jag vet inte riktigt varför, men jag gissar att jag inte var redo att släppa det trygga, som det ändå är. Sjukt, jobbigt, men ändå en trygghet. Andra gången (perioden direkt efter) var det min fina Emma som var min talande röst när jag inte orkade. Jag insåg ju att det bara gick nedåt, men kände för stor skam och rädsla för att be om en till period. Jag hade så mycket hopp och motivation och jag kände att om jag inte kunde göra det för mig själv, skulle jag banne mig göra det för Emma. Vad som hände sedan är bara ren katastrof. Fyllde på mitt gymkort i slutet av perioden innan och jag fortsatte använda det på ett destruktivt sätt för att skada mig så mycket som möjligt - fysiskt och psykiskt. Så varken tankarna eller beteendet var i fas med behandlingen. Visst gick det mesta på dagvården bra, men annar gick måendet utför, vilket visade sig rejält den 14:e maj.

 

Men denna tredje gång. Har jag gått framåt.

Det känns bra att det var jag som kämpade för att få hjälp denna gång, jag stod upp för vad jag trodde på och jag som var modig och trotsade några av mina största rädslor när jag ringde till min kontaktperson där. Men det som känns bäst är att det var jag som trodde på en här kombinationen av dagvård och DBT. Det gjorde jag redan förra våren, men då fungerade det inte praktiskt mellan behandlingarna. För jag tror att det jag saknade de två första perioderna var DBT:n - färdigheter att hantera de jobbiga känslorna med -  och i höstas när jag gick DBT saknade jag dagvården. För hösten har inte varit rolig. Kaos. Och skam. Som jag inte riktigt är redo att prata om ännu. Men denna period har hjälpt mig mer än vad jag någonsin hade vågat hoppas på. Det har varit jobbigt som tidigare gånger, men nu på ett lite annorlunda sätt. På ett personligare och hårdare plan där tidigare destruktiva beteenden inte hjälper. Jag kan inte säga att jag inte har kommit i kontakt med dem, men de hjälper inte så mycket, det är mer ett hopp om att något ska lätta. Och erfarenheten av att många gånger har trott att jag ändå kan fortsätta lite som jag har gjort, och gjort så och fallit tillbaka, har hjälpt mig. När tankar på att vika undan rutinerna "bara den här gången" har jag på något sätt innsett att jag bara kommer hamna i det helvetet jag försöker komma ifrån. Jag är ännu mer medveten om det mesta kring det här och mig själv och jag har tagit till mig mycket av DBT:n under de senaste veckorna. Till skillnad från tidigare perioder har jag nu kunnat hantera de jobbiga känslorna. Istället för att hyperventilera och elda på känslorna genom att vara ovillig till att känna dem, har jag använt mig av olika färdigheter och försökt "surfa" på känslan som kom (känna den och inte försöka trycka bort den). Men man lyckas ju inte varje gång. Det har gjort det extra jobbigt denna gång att ta hjälp av personalen. Jag har alltid haft svårt för det. Tror jag har bett om att få prata med någon en gång tidigare. Nu när min kontaktperson inte har sitt rum på våningen är hon sällan där vilket har gjort det ännu svårare. Det har känts som att jag borde klara av att hantera det själv, att jag måste testa mina färdigheter. Men jag har faktiskt bett om hjälp - två gånger. Fast det i sig, att våga, har ju skapat en del ångest. Jag vet att jag borde ha exponerat mig mer, men det är lätt att vara efterklok.

 

Dock har det varit mycket lättare när jag har varit på dagvården än hemma, för jag är bra på att maskera mig och inte visa utåt hur jag mår, men hemma i mitt rum har jag fått ta alla dessa tårar jag har försökt hålla inne där borta. Jag har också märkt hur positivt påverkad jag har blivit av gruppen om jag har haft en dålig dag. Dock har jag hållit mig lite inne i min bubbla och försökt fokusera på att göra mig själv en tjänst och försöka bli frisk - inte försöka bli så negativt påverkad av att andra mår dåligt och inte på att hjälpa andra eller försöka att skaffa värsta bandet med gruppen. Fast samtidigt kan jag ju inte undkomma min ständiga fixering vid att alla hatar mig, att jag är oönskad där av personalen och att de tycker att jag inte borde vara där. Så visst, jag mår å andra sidan aldrig bra av att vara på det där stället. Sedan har det ju inte gjort saken bättre att det har varit ovanligt mycket, för min del, triggande samtalsämnen - och nästan bara av personalen. Jag vet att jag är extremt känslig och att jag måste exponera mig för det också, men på något sätt tycker jag att det är ett ställe som kan vara fritt från sådant. 

 

Tidigare gånger när dagvården har varit slut, har jag haft en helt annan känsla än nu. Visst är jag livrädd och hade helst önskat att jag var där nästa måndag 8.15, men jag har inte känslan av total okontroll och omöjlighet att klara det på egen hand. Avslutet idag var kanske inte det bästa, men något jag har lärt mig via DBT:n är att jag använder många olika kognitiva förvrängningar som gör att jag lätt gör att ett sådant här misslyckande rasar allt jag har byggt upp. Men när sådana tankar kommer, vet jag vad jag sysslar med. För nej, det var inte jordens undergång. Allt jag har gjort dessa veckor är inte förstörda. Visst var det inte bra, men med allt triggande prat, lite andra regler och jobbig maträtt så blev det för mycket. Det hade gått 25 dagar. Nu är jag tillbaka på 0. I siffror. Men det är allt. Som jag skrev ett tdgare inlägg har jag aldrig varit här när det gäller maten. Aldrig så här långt fram. Inte sedan 2009 i alla fall. 

 

Det här inlägget blev inte alls vad jag hade tänkt skriva, men men. Grattis till er som orkade läsa.