Se mig! Se mig! skriker det inom mig, men vem kan se igenom alla mina masker?
De senaste åren har jag fått det sagt till mig många gånger att jag är så glad hela tiden. Alla behandlare jag någonsin haft har sagt att jag har en väldigt stark mask, som visserligen kan vara bra ibland om en använder den rätt.
För hur jag mår. Det syns oftast inte. Vissa har lättare att hålla fasade uppe än andra - eller ska jag säga svårare att släppa den? Hur som haver, det är svårt att se om någon mår dåligt.
Jag kan ha världens ångest men ändå delta helt normalt i en konversation (om vi är flera kanske jag dock är mer passiv). Jag kan planera ett självmordsförsök samtidigt som jag skrattar med vänner och pratar framtid.
Vid sådana tillfällen är jag ju dock inte alls medvetet närvarande och gör en sak i taget..;)
Jag har aldrig riktigt känt någon press på att vara så där jätteglad. Jag har aldrig sett mig själv som den där superglada, spralliga. Fram tills dess att jag började höra det överallt. Och saken var den att det var när jag hade börjat må dåligt.
Främst på orkestern. Visst älskar jag den och blir ofta väldigt glad där. Men inte alltid. Det finns gånger jag har suttit där och spelat samtidigt som jag hindrat gråten att forsa ner från mina kinder. En gång (en helg) minns jag så väl. Dagen innan hade jag varit SÅ nära på att avsluta mitt liv. Jag har varit där under mina värsta dagar. Jag har fått höra "det är så roligt att se att du mår bättre" dagen före då jag hade planerat att ta mitt liv, men denna gång med en fortsättning på meningen som löd: "men det är ju bara vad man ser, man vet aldrig vad som döljer sig där inne". Då höll det på att brista för mig. Men jag log, gick in på toaletten på Kulturskolan - där jag för övrigt "väntade på min död" (journalcitat) knappt ett år innan -, grät en skvätt och gick sedan tillbaka till de andra - och var glad.
När jag gråter syns det tydligen inte heller så mycket. Efteråt alltså. Gråter gör jag nog som de flesta: lugnt och stilla eller hej vilt med snörvel och hulkningar. Men efteråt försvinner den där svullnaden och röda färgen rätt snabbt. Vilket bara bygger på min mask och glada fasad. Men alltså det där med glad...jag kan faktiskt varken förstå eller hålla med. Jag är väl mest sur kring folk kan jag tycka? Nåväl, tillbaka till gråten. Det syns tydligen inte. Har jag fått höra. Återigen varken något jag riktigt har reflekterat kring eller kan hålla med om.
Jag har aldrig heller förstått det här med att ens känna press att vara glad. Men nu gör jag verkligen det. Förstår. Känner. För det är väl klart att man tänker att man "borde" vara glad när folk refererar till en som "alltid är så glad". För vad händer om man inte är glad? Trots att jag inte värderar det som varken något positivt eller negativt har jag en föreställning att folk skulle bli besvikna. Eller förmodligen obekväma om jag visade min sanna sida. Inte mina nära vänner, nej, många har redan sett även mina hemska sidor. Men andra. Jag vet inte om jag på något sätt vill bevisa att en med psykiska besvär kan vara glad. Kan fungera som vanligt.
Det är absolut sant. Men det är ju faktiskt inte så hela tiden. Inte för en som mår bra heller. Alla mår ju dåligt ibland. Varför är det så svårt att visa? Och så svårt för somliga att bemöta? Kanske för att många är som mig, rätt dålig på att inte vara glad när en inte är glad?
Kommentarer
Trackback
