Friidrottsdagen. 

Så många känslor. Så många tankar. Kommer upp. 

För den dagen. Är svår att glömma. Den dagen. Alla tre år. Alla tre år som jag hoppades på att den skulle bli inställd. Eller att jag skulle skada mig. Fast den genomfördes alltid. Och jag var alltid med. Och hur som helst hade jag aldrig kunnat bli tillräckligt skadad. Inte ens ett decimeterstort brännsår på högerfoten stoppade mig från fotboll förra året och i högstadiet var jag så mycket värre.

En dag. En gång per läsår. Men en dag som gav så mycket ångest.

Dagen som började med löpning på elljusspårets 3,2 kilometerslinga (för alla som hade anmält sig till den grenen dvs - men jag hade ju anmält mig till alla. så klart). Och jag minns morgonen i nian. Lika mycket ångest som vanligt. Men vetskapen om att det var sista gången. Det var skönt.

Och jag minns när jag kom i mål. Två sekunder efter hon som vann. Som alltid vann. Allting. Och hon var inte helt slutkörd. Det störde mig. För jag var - som alltid efter något träningsrelaterat - nära till att stupa. Men samtidigt var jag lite nöjd. För det var ändå bara två sekunder från henne. Och jag hade verkligen gett allt och lite till. Och jag hade aldrig sprungit den slingan så fort förut. 

Sedan begav det sig mot Sundis och alla andra grenar. Jag vann. Jag kom tvåa och trea. Och höjdhoppet gick alltid dåligt - det var inte min grej. 

Men trots de grenar jag inte vann. Och trots höjdhoppet. Var jag ändå ganska nöjd efter dagens slut. Alla tre år. För att jag hade klarat av ännu en friidrottsdag. Och jag hade placerat mig på pallen i nästan alla grenar. Klassen kom sist som vanligt. Men jag hade fått en del poäng. Och nästan. Nästan var jag nöjd över min prestation. Över mig. 

Men det stoppade aldrig ångesten på grund av den dagen. 

Och idag var det alltså dags för alla som går på Kråk att få det överstökat.