Och fram för allt det där sista. Känns viktigt. Att det ens finns. För inte allt för länge sedan var det inte ens något jag kunde snudda vid. Vadå vilja till att göra någonting? Räcker det inte med att behöva orka leva? Vadå livskraft? Vadå något som inte är extremt svart och ihållande eller extremt vitt och mer kortvarigt och sällsynt?

Då var det skönt att få ur sig lite. Av vad det nu var. För ingenting annat fanns i livet. Det fanns. Men inte aktuellt.

Nu finns det annat. Och jag kommer sällan in här. Elle nä. Där ljög jag. Jag kommer in. Har tid. Men inte alltid behov. Inte ofta ens. 

Var jag ville komma med detta vet jag inte. Kanske hade jag behov. Ibland kommer det liksom bara. Små vågor av ord. Eller så kan det vara stora känslostormar. Just nu är stormen på väg. För om tio minuter ska jag på min första körlektion. 

Och se, hur miniproblem kan bli något man oroar sig över när man inte har de, bokstavligt talat, livsavgörande sakerna som stör en.

Se upp på vägarna i Luleå! Hejs!