Du har språket och orden, de kom till för att hålla mig på jorden

Ibland klickar personkemin. Ibland inte. Ibland är det viktigare att den gör det än annars.
Och jag är så glad, tacksam, och jag vet inte vad, för att jag träffade min underbara skolsköterska och inte någon annan. För det fungerade direkt. Jag gick helt rätt. Hon var någon jag hade saknat.
 
Någon som förstod mig när jag babblade på om dåtiden. Någon som förstod problemet på en gång. Någon som förstod mig bättre än jag själv.
 
Det har aldrig känts konstigt att berätta någonting. Inte heller att gråta hejdlöst. Jag har aldrig på något sätt blivit dåligt bemött - inte ens genom en omedveten kommentar. Det har bara varit positiva känslor. Eller alltså visst, självklart har jag mått sjukt dåligt hos henne, men det har aldrig varit på grund av henne. Jag har alltid tagit med mig något när vi har sagt hejdå - ofta lite lättare till mods.
Jag har fått så mycket hjälp. Med tankar. Med råd. Med kontakter. Med distrahering. Med skolan. Med telefonsamtal. Med helger. Med lov. Med inläggningar. Med att förstå mig själv. Med att hålla mig ovanför ytan. Med allt!
 
Alla borde få ha en sådan person.
Jag har lärt mig att lita på henne när hon säger att jag inte är till besvär. Och därmed kan jag ta tillvara på den möjligheten jag faktiskt har. Det tar emot att be om hjälp, men det går. Och det ger mig så mycket. Hon ge mig så mycket. Bara ett telefonsamtal bort och jag kan få hjälp och stöd. Oroligt och förfärligt kan bli lugnt och tryggt bara genom en pratstund. Och jag blir alltid tagen på allvar. Det viftas inte bort som något svammel - trots att jag börjar tvivla på mig själv.
 
Jag blir alltid känslosam när jag reflekterar över det här. Kanske enbart på grund av den enorma tacksamheten. Eller på grund av rädsla. Tanken "tänk om". Om jag inte hade gått till henne. Vad hade hänt då? Det är en skrämmande tanke. Hur hade jag mått? Hade jag mått något alls? Hur hade jag klarat mig igenom allt själv?
 
Ja, ibland är det verkligen viktigt att personkemin stämmer överens. Och ibland har man en himla tur!
Har ni någon betydelsefull person som ni har kommit i kontakt med av en slump som ni klickade direkt med?

Kommentarer
Anders Pettersson

Önskar verkligen att jag slapp skriva och störa dig varje vecka, men jag undrar verkligen hur du gick till väga hur du gjorde när du berättade för dina föräldrar? Har problemet att jag vill inte störa min pappa som liksom jag är helt knäckt av min mammas självmord, vill inte göra han mer deprimerad men jag orkar inte mer, har försökt med andra vuxna i min närhet men de känns inte intresserade. Önskar att jag hade haft vänner som dig som vill förstå och vill hjälpa till. Och jag känner ju inte dig mer än via bloggen men jag älskar verkligen dig för din uppriktighet och din vilja att hjälpa andra

Svar: Du stör mig inte alls!!
Alltså jag vet inte riktigt... Det beror på vad du menar. De har liksom fått veta olika saker vid olika tillfällen. Ätstörningen (+ lite av mitt självskadebeteende) berättade min skolsköterska när vi hade ett möte med mina föräldrar. Eller snarare mer av den. Innan hade min kompis mamma och min moster berättat för dem (och det blev ett rent helvete...). Mina självmordstankar, depression och ytterligare självskadebeteende berättade jag aldrig men det blev nog ganska uppenbart när jag försökte ta mitt liv. Så tyvärr har jag inte skött den biten speciellt bra, men jag önskar att jag hade vågat prata med dem tidigare - om än inte själv så med hjälp av någon annan. Sedan har de fått veta en hel del genom min blogg också.

Jag förstår det här med att inte vilja oroa och belasta, men jag lovar att det är mer oroande att inte veta något utan bara ana och spekulera. Jag har tydligen oroat mina föräldrar jättemycket genom att bara vara tyst och "försöka att inte oroa".
Hoppas du är modigare än mig och vågar prata för öppenhet varar alltid längst!
Sofia Kihlström

2014-06-28 @ 15:13:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0