Skrev det här 8/4 i år.
Och oj vad mycket som har hunnit hända.
Jag har hunnit nästan dö. Jag har skrivit avskedsbrev  till familj, släkt, vänner... Jag har blivit ifråntagen min frihet. Jag har tagit studenten. Jag har sommarjobbat. Jag har brutit mitt fem års gamla löfte. Jag har blivit inlagd igen pga starka självmordstankar. Jag har legas sömnlös. Jag har slutat skada mig själv. Jag har börjat skolan. Jag har blivit helt lost i Buffy (och allt som hör därtill). Jag har börjat DBT och färdighetsträning.Två av mina vänner har flyttat. Jag har redovisat för en klass jag inte känner. Jag har hatat livet. Jag har varit tackvacksam för livet. Och allt däremellan. Efter att jag skrev detta utkastsinlägg och försökte spå in i framtiden (alltså dagens nutid).

"Förra året, den här tiden låg jag på sjukhus. Ja, jag var sjuk i en ätstörning, men nej, jag låg inte underviktig, med sond och svagt hjärta. Man kan vara sjuk ändå. Men det är himla media som förvränger bilden, som bara visar att en ätstörd person tappar jättemycket i vikt och nästan inte äter. Bilden måste börja visa sanningen. Perspektivet måste vidgas. Fokus måste flyttas från det fysiska, som så klart kan förekomma. Oavsett om du går ner de där kilona eller inte behöver du hjälp om du har tankarna och beteendet. Vi kan inte låta den nuvarande porträtteringen kvarstå. Det finns mest troligt en mängd med människor som har ett ätstört problem, som inte vet om det, inte enbart på grund av förnekelse, utan för att den enda bilden de har av sjukdomen är den media visar. Den bristande kunskapen kan orsaka för mycket lidande för individer som vill ha hjälp, men som inte inser vad de behöver hjälp med. Här har media en stor makt och möjlighet att sprida kunskapen och få fler att förstå att de själva eller någon anhörig kan ha hamnat i det ätstörda träsket. Inte bara det, media kan dessutom slå hål på fördomarna som finns angående sjukdomen om de skulle gå ut med en bredare bild och ett vidgat perspektiv.

Något som har gjort min väg så mycket längre än vad den hade behövt vara är att jag, trots stor kunskap och medvetenhet om ämnet, hela tiden har tänkt att jag måste gå ner i vikt för att jag ska kunna få säga att jag mår dåligt, att jag inte bara hittar på. Detta samtidigt som jag har gått i behandling och ändå någonstans velat bli frisk, men det har alltid känts som att något har varit ouppklarat."

Sedan hade jag inte skrivit något längre. Och nu sitter jag här. Hemma. (Eller detta är ett utkast för just nu är jag hos Henny och julbakar med henne, Anna, Emma och Rebecca)
Jag minns - hur skulle jag kunna glömma?? - ett (tolv sms långt) sms från min fina CC som jag fick när jag var inlagd där hon skrev "och jag hoppas att du aldrig mer behöver spendera ditt jullov på sjukhuset". Man kan ju aldrig säga aldrig, men hon hoppades i alla fall rätt på det här året. <3