Fuck cancer!

Ser på Cancergalan och känner mig så jävla otacksam.
Klagar över småsaker. Gråter över ingenting. Fy fan!
 
 
Tack och lov känner jag inte många med den här jävla sjukdomen, men oavsett bekanta eller ej, alla är riktiga kämpar! Tyvärr tar den alltför många liv. Samtidigt finns det många som kämpar mot den varje dag. Och många vinner sin kamp.
Alla är beundransvärda.
 
 
Men trots att jag inte känner många, är varje själ en för mycket. Jävla cancer!
Den bröt ner dig och det gjorde så ont i mig att se dig bli svagare och svagare, att jag inte ville se det. Jag blundade för sanningen och sa "sköt om dig nu farfar" när jag lade armarna om din tunna kropp, istället för att säga det jag ville säga "jag älskar dig". Jag tänkte att jag säger det nästa gång. Men det blev ingen nästa gång. Och det gör ont. Trots att jag vet att det blev som du ville, du fick vara i ditt hus till sista stun, där du alltid har bott och bara två dagar tidigare hade du fått träffa dina söner, deras familjer och alla hade varit tillsammans, så hade det ändå kunnat bli bättre. Jag hade kunnat sagt vad jag kände. Om jag inte hade tagit tiden för givet, tänkt "nästa gång".
Då hade jag kunnat lägga all energi på allt bra. På att du fick vara i ditt hus, med din älskade hund, i din älskade skog. På att du fick träffa alla en sista gång. På att vi hälsade på dig precis innan. På gångerna jag satt på fotöljens ryggstöd bakom dig medan vi lekte någon knasig lek som ingen egentligen visste reglerna på.
Jag tänker på det. men jag tänker också på det där jag aldrig sa. Det där jag inte tror att du förstod att jag kände. Det där du aldrig kommer få veta. Men jag viskar det ofta till dig, i hopp om att du kanske ska höra mig. Jag letade genom hela staden för att hitta en hund jag kunde sätta på din grav, för jag vet att det är kärlek för dig. Det är det för mig också. För du var mannen som fick mig att älska hundar. Att älska dem lika mycket som jag älskade dig. Fast det fick du aldrig veta.
 
Man ska inte ta någon eller något för givet, trots att man allför ofta gör det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0