Ibland vill man bara skriva. Bara skriva ut. Bara få ut allt.

Ibland är man bara så tom. Fast samtidigt så full.

Illska över världen. Hat mot nuet. Hopplöshet mot allt.

 

Fast ibland får man inte skriva. Ibland får man inte skriva ut. Ibland måste man hålla det inne.

Ibland undrar man. Undrar och undrar, men finner inga svar.

Då fortsätter man att hålla inne. Hoppas på tider då det är utom räckhåll.

Då det är avlägset. Då man kan nämna det.

 

Någonstans vet jag väl att det finns något annat. Fast min verklighet är den enda jag känner till.

Jag är dålig på att sätta mig in i andras situationer. Jag vet att jag inte borde klaga.

Jag bor i Sverige just nu. Inte i Fillipinerna.

 

Nu fastnade ett träblock i min hjärna. Så nu kan jag inte skriva mer.

Eller så lyssnade jag på mitt förnuft. Och stängde igen i rätt tid.

Innan jag öppnade hela mig för hela Cyberrymden.

 

Tack å go' natt. Eller nå'.

Nu ska jag pyssla på.

Det får mig att tänka på en fin människa.

Det får mig kanske att stå ut denna dag också.

 

tjoho. här kommer drogad sofia á la 2009