Lina Arngren

Förlåt mig, forgive me, perdóname, anteeksi, kära - numera myndiga - Lina för att du har fått vänta i drygt 13 dygn, 17 timmar och 30 minuter på att jag skulle skriva något. Eftersom du inte har tjatat kan jag bara dra slutsatsen att du tror att du vet ganska mycket om dig själv och inte behöver läsa det jag skriver, men jag tror inte att du ska vara för säker. Du vet i alla fall inte hur du ser ut genom mina ögon, men nu ska du få reda på det.

Du får stå ut med att läsa om dig själv i tredjeperson för det är lättare att skriva så och jag har bestämt mig för att vara lat idag.

* * * * * 

Det första minnet jag har av Lina Arngren är när vi en gång i tiden spelade basket tillsammans. Alla i laget hade blåa eller svarta shorts av något slag men jag syntes där tydligt med mina knallröda badbyxeliknande shorts. Därför var det skönt när den andra lilla blonda tjejen ibland hade några aprikosfärgade byxor så jag inte kände mig så ensam. Ungefär som Rudolf med röda mulen fast ”basketspelaren med röda shortsen”. Det starkaste minnet från basketen var dock ett ganska olyckligt sådant. Lilla Lina hade precis fått sin tandställning och sedan var det någon som råkade kasta bollen rakt på hennes mun på en träning. Jag minns att jag tyckte så synd om henne för hon fick så ont och sedan kom hon aldrig tillbaka till basketen.


Det var först i åttan som jag började umgås med Lina lite smått då vi hade en gemensam kompis som skulle flytta. Hon förde oss samman när vi ville umgås med henne innan hon flyttade och efteråt kom vi bara närmare och närmare varandra. Jag insåg ganska snabbt vilken underbart, härlig människa Lina är. Hon har en personlighet som inte riktigt går att förstå genom förklaring utan man måste uppleva den. Lina kan göra den tråkigaste sak till rolig genom att, på något konstigt sätt, bara slänga ur sig lite åsikter. En utav de roligaste sakerna att lyssna på är Lina som säger vad hon tycker. Hon har verkligen klara och starka åsikter om saker och ting och det är riktigt underhållande. Det roligaste är ju att få ta del av Linas tankar när hon är riktigt förbannad. Då flödar aggressiviteten och man är glad att man har henne som vän och inte fiende. Trots detta kan Lina vara riktigt mjuk. Hon bryr sig om sina vänner och är verkligen förstående när man pratar med henne. Det märks att hon lyssnar, tar till sig varje ord och jag skulle gärna rekommendera henne som psykolog.

När vi började umgås var det mest i skolan på luncherna, oftast kring matbordet, och jag överdriver inte när jag säger att det var veckodagarnas bästa stunder. Det var många fina människor vi åt lunch med tillsammans och genom alla våra sjuka, konstiga, roliga, allvarliga samtal lärde jag känna Lina ännu bättre. Dock var ju inte den maten så god men jag har ändå kunnat uppleva fantastiska måltider i Linas sällskap. Lina är nämligen en riktig jävel på att laga mat och man är alltid lika förväntansfull när man ska till henne och äta för man vet att det blir något riktigt gott. Dessutom är hon alltid så otroligt gullig så att hon gör något till kräsna mig som inte äter så kallade ”godsaker”. Det jag får är visserligen otroligt gott men det borde snarare kallas för något i stil med ”superdupermegasmaskigasaker” för det smakar lika bra som namnet är svårt att läsa. De flesta saker jag får hos Lina är något nytt som sedan blir en riktig favorit! Inte nog med att maten är god och att jag kan äta den så är det alltid riktigt ögongodis som ens ögon får smaka på. Det känns som att man kommer till en restaurang och varje gång man blir ditbjuden så ser man till att ha fastat ett tag innan. Man vill ju inte vara mätt!

Förutom de konstnärliga saker Lina gör med maten gör hon detsamma med pennor och penslar. Hon är otroligt duktig på att måla och rita och allt vad det nu heter och jag hoppas verkligen att hon är medveten på sin talang. 

Fröken konstnärlig ska ju såklart få vara musikalisk också och är även duktig på gitarr. Då menar jag inte att hon spelar låtar med tre accord utan det är svåra saker. Fast hon anser ju såklart att det inte är så svårt, men av det lilla jag har fått höra henne spela så kan jag berätta att hon är en aning bättre än vad hon utger sig för att vara. Dessutom passar hon väldigt fint ihop med sin lilla gura.

Det är något Lina gillar som jag inte förstår mig på. Det ”något” är tv-spelet Call of duty. Hon har många gånger försökt få mig att spela men jag får en hjärtattack bara genom att titta på. Lina däremot är så långt ifrån ett nervvrak man kan vara. Hon spelar på lugnt och sansat och lyckas gång på gång. Enligt mig är Lina värsta proffset!

Gånger då Lina är mindre lugn och sansad är när hon sitter på bussen och den inte är på rätt ställe i tid. Jag har träffat Lina en sådan gång och hon var verkligen stressad. När vi satt och pratade om sådant som sena bussar och så vidare ropar de i högtalarna att vi måste byta buss. Jag tyckte givetvis synd om Lina, men jag kunde ändå inte låta bli att skratta. Det var verkligen ironiskt att det hände just då och jag lovar, Linas förtvivlade miner skulle få vem som helst att dra på läpparna.

Hon är verkligen en riktigt tuff brud om man säger så. Hon står upp för sig själv och har ett mod som jag inte förstår mig på. Visst kan Lina mycket och är riktigt duktig på det och det är såklart roligt och jag beundrar henne verkligen för det, men det är inte vad hon gör som gör henne till den vännen jag tycker så mycket om, utan det är vad (vem) hon är.

Sedan är ju Lina väldigt smart också,

men det förstod ni säkert. Bra på alla
sätt och vis och jag är så otroligt glad att

jag  har fått henne som vän! ♥

 

Kommentarer
Lina

Där kom den! :D Tack Sofia nu fick mitt självförtroende ett riktigt Boozt (stavning) ;) <3

Svar: Hihi :D
Sofia Kihlström

2013-02-10 @ 09:45:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0