Jag brukar inte vara så bra på detta, men nu har jag gjort det riktigt bra! Jag har skjutit upp/glömt bort att göra detta inlägg i tre månader minus tolv dagar. Grattis! Bra jobbat! Fast som man säger: Bättre sent än aldrig.

Det jag minns tydligast från första början när jag träffade fröken Elinafina var så klart i skolan där vi träffades första gången. Fast jag minns inte något av de första sakerna vi gjorde i sexårslokalen, typ som att lära varandras namn och så, utan det jag minns är den första rasten. Vi var tre tjejer (jag, Elina och Linda) som hade börjat på gula spåret och tre är ju alltid "en för mycket" vilket jag fick smaka på när Linda inte kunde vara med mig för att hon var med Elina. Snäll/feg/dum som jag är satte jag mig då ensam på en parkbänk och tittade på medan de lekte i klätterställningen och var avundsjuk på den där lockigt, rödhåriga tjejen som Linda hade valt. Jag kände ingen av dem, men allt eftersom tiden gick insåg vi, eller i alla fall jag, att vi behövde varandra i klassen bland alla pojkar. En favorit var plasthuset vi fick med mamma, pappa, syster, bror och en gul labrador. Den lilla labradoren var populär hos mig och Elina men vad jag minns blev det aldrig några bråk om vem som fick ha honom, utan vi fixade det ganska bra - trots att jag helst ville ha honom för mig själv. Linda var under en lång tid sjuk i vattkoppor och jag minns hur fruktansvärt det var när även Elina var sjuk. Jag var ensam!!! En sådan lättnad det var när de kom tillbaka. Så smångingom kom fler tjejer till klassen, men efter femman försvann Elina. Eller nu lät det jättedramatiskt som att hon blev kidnappad eller något, men nej, hon bytte skola till Stadsön. 

Innan Elina gav sig iväg hann vi med en klassresa tillsammans till Abisko. Och där ska ni veta, levde vi inget lyxliv utan vi, elva år gamla, var två av de åtta stycken som gick de hela åtta kilometrarna till Trolsjön och vi var två av de fyra som badade i det iskalla vattnet! Jag i regnjacka och Elina i underkläder. Så kalla att vi inte ens kände vinden som blåste klev vi upp ur sjön, men ack så stolta!

Efter att Elina hade slutat hos oss såg jag inte henne speciellt mycket, nästan aldrig faktiskt. Sommarlovet efter åttan däremot, då kom konfirmationen och lägret i Munkviken och vem var inte där om Elinafina! Det var otroligt roligt att få träffa henne igen och det var en riktigt kanonkul helg.

 

Trots att vi mest var med varandra i lågstadiet, gled ifrån varandra i mellanstadiet, inte hördes av i högstadiet utan "bara" träffade varandra under konfirmationsveckorna (det var inte så bara för där lärde jag ju känna henne på nytt) så gör det inte så mycket just nu eftersom vi nu har fått tillbaka lite kontakt. Vi har ju inte träffats för ofta precis, men varje gång vi ses kan man räkna med att få sig många goda skratt och lyssna på ett flertal kloka ord. Det spelar ingen roll hur dåligt man mår innan - man känner sig alltid bättre efteråt.