Har ni tänkt på hur mycket man hela tiden suktar efter det man inte har istället för att glädjas åt det man har. Man vill ha en massa, materiellt och abstrakt, men det går inte. Man kan inte ha allt. Det du har duger förmodligen långt. Alla andra har det inte bättre. Du har det ganska bra själv skulle jag kunna tro. Egentligen. Visst kan det kännas som att en person har allt du inte har och får allt det du inte får, men är det verkligen så? Det kan vara något helt annat på insidan än vad som speglas utåt. Dessutom är det säkert någon som tänker så om dig. Du har förmodligen så mycket bra i ditt liv men glömmer bort allt för att du bara tänker på det du inte har. 

 

När man tänker efter, det finns ganska mycket bra ändå. Skulle du vilja byta ut något av det mot det du själv anser att du inte har? När du får det, vad händer då? Då känns det förmodligen inte lika bra längre. Det du hade innan kanske var bättre? När man väl kommer i en annan situation - den man strävade efter - märker man att inget är det andra likt men ändå är det ingen specifik skillnad. Saken är den att man nog aldrig riktigt blir nöjd. Det finns alltid något lite bättre, lite annorlunda, men man måste helt enkelt se till att vara nöjd med tillvaron man har, om man tillslut inte ska bli helt tokig förstås.