Ja, förut, då hade jag världens psyke. Jag var hur stark som helst!
Nu vet jag inte var det har tagit vägen.
Jag vet inte hur många gånger idag jag tänkte tanken att sluta. Jag sänkte inte ner på tempot på det där löpbandet men det var nog ett x antal gånger som jag på allvar funderade på att bara springa 15 min. Jag sprang så länge jag först hade planerat vilket visar att mitt psyke stärktes ett snäpp. Jag klarade att kämpa emot mina dumma tankar men det tar ju på krafterna. Jag kan fortfarande inte tänka mig att inte pressa ut allt jag har när jag springer eller sakta av men jag vill bara kunna känna som jag kände förr. Då hade jag aldrig ens en tanke på att utföra mindre än planerat - det blev oftast mer, mycket mer.
Det är visserligen inte bra det heller. För risken är ju stor att man pressar sig för ofta och för mycket för att lusten ska försvinna. Kanske är det det som har hänt?
All glädje med att springa vill jag ha tillbaka, för det är ju trots allt en väldigt bra motionsform
och dessutom är det ju helt jävla skönt att ha en totalt död kropp!



jag tyckte det var ssött med lite färger...