Snart är äntligen denna dag över också (ja det är den högsta önskan varje dag jag vaknar: att dagen ska ta slut), men först väntas något som betyder så mycket för mig: besök av mamma och pappa. Egentligen skulle de inte komma, i alla fall inte första delen av den här veckan, men efter ett samtal med mamma tyckte hon att jag behövde lite besök. Gulle. Så det känns bra att ha det att se framemot. Annars har väl dagen varit som den har varit. Försökte sova så länge som möjligt och det gick ju rätt bra. Sedan har jag även försökt vara ute i dagrummet för att distrahera mig från alla tankar och det gick väl så där. Däremot har jag i alla fall fått prata av mig med rätt många - tre tror jag - från personalen som, under dagen, frågade hur jag mådde och jag sa inte bara "bra". Det har hjälpt mig mycket under dagen så jag ska försöka komma ihåg det, att få prata lite med någon ger så mycket - trots att det inte är någon lång tid. Men det som skulle ge mest är att få bli utskriven. Förstår verkligen inte varför jag ska vara här när jag bara är på förvaring. Det är ju inte så att någonting blir bättre, det känns ju snarare som att det blir sämre. Så om jag blir utskriven imorn eller om någon månad tror jag inte har så stor skillnad. Bara kanske det att jag då har fått planer. Just nu har jag bara mörka tankar, men det skulle inte förvåna mig om de, av att stanna här lite längre, blir planer. Fan vad jag är less alltså. De som jobbar här gör verkligen ett bra jobb, så det är inget klageri mot dem, men jag tror de flesta är lite less efter över sju månader. Jag förstår varför jag behövde vara här när jag skadade mig varje dag, bältades, medicinerades och fick ECT, men nu är jag ju bara här. Jag önskar så att jag bara kunde gå och skriva ut mig, men däremellan står läkarna och mitt LPT, så det är ju inte det lättaste. Som sagt är personalen verkligen jättebra, men jag önskar bara de kunde läsa mina tankar och förstå att jag inte behöver vara här, utan att jag behöver få komma hem. På riktigt.

Så här vackert är mitt ID- armband nu efter drygt sju månader. Jag har varit här för länge. Det är dags att komma hem.