En ånger jag inte borde ha

TRIGGERVARNING: självmord, typ


Det här är inget positivt inlägg. Inget jag egentligen vill skriva. Men jag vill samtidigt berätta hur det faktiskt är och saker jag faktiskt tänker, utan att det ska behöva vara positivt och muntert. Jag hymlar inte med att jag fortfarande har tankar på att dö, för det har jag, bara det att jag inte har några som helst planer eller att det finns någon risk att något skulle hända.
Men det finns något jag ångrar.
Att jag inte kämpade emot.
Den där kvällen/natten den tredje/fjärde februari, när jag redan hade haft tabletterna i min kropp sedan dagen den första februari. Då pappa av någon anledning fick för sig att något var fel och kollade mina kontoutdrag och såg att jag hade varit på Apoteket under min korta timmpermission jag fick själv. 
Jag har som sagt inga planer på att göra något liknande igen, men så här i efterhand ångrar jag hur jag agerade.
Jag ångrar att jag ens gick med på att åka till sjukhuset när pappa kom in mitt i natten i mitt rum (jag hade ju permis hos dem då) och påstod att jag hade köpt tabletter. Jag ångrar väl inte direkt att jag erkände eftersom jag inte kunde göra så mycket annat då det var rätt uppenbart då han hade läst det på min internetbank, men jag ångrar att jag inte vägrade att åka till akuten. Väl där ångrar jag att jag sa något alls, att jag lät dem ta prover på mig, att jag lät dem sy fast den där slangen i min hals och att jag lät dem sätta igång droppet med motgiftet. Sedan ångrar jag att jag inte bara slet av mig droppet och vägrade att ta emot det. Jag ångrar att jag lät dem sätta igång alla andra dropp också. Jag ångrar även att jag försökte äta trots att jag inte ville ha, bara för att personalen sa att jag skulle det för leverns skull. Jag ångrar att jag drack när de tvingade mig att göra det för att hjälpa njurarna. Jag ångrar att jag lydde personalen på 25:an att fortsätta få i mig vätska. Jag ångrar att jag var så "snäll" på IVA, att jag bara gjorde som de sa (efter en dels tjat, men ändå). 
Jag önskar att jag gick emot. Att jag gjorde som jag ville. Då kanske det otroligt dåliga i min kropp med leversvikt, njursvikt och allt det nu var blivit ännu sämre, och i min värld då bättre.

Jag vet att jag inte borde tänka på det här, eller tänka så här; ungefär som att jag inte borde tänka på köpa tabletter. Men det är svårt. Jag har det svårt med att släppa det när jag nu i efterhand fått veta att det var väldigt allvarligt.

Jag ångrar helt enkelt bara att jag var samarbetsvillig när jag egentligen inte alls ville ha den hjälpen. Jag ångrar att jag inte sa ifrån redan när jag låg där i min säng och blev väckt av pappa.

“A doodle. I do doodle. You too. You do doodle, too.”


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0