Måendet i fotografier

You can see where I've been 
from the pictures that they took
 
Det är rätt ofta man ser före- och efter bilder när folk har mått psykiskt dåligt och visar att det faktiskt kan synas på utsidan att insidan mår dåligt. Jag ser ofta det de visar och mest brukar det väl synas på de döda ögonen och bleka huden. Ena bilden är ofta ganska platt och död, medan den andra är glad och levande. 
 
Själv är jag i överlag inte någon som har så många bilder på mig själv, men de jag har ser jag verkligen ingen skillnad på. Visst är det så att det oftast inte syns om någon mår dåligt, men ibland kan det göra det. Ibland ser man först i efterhand att det syntes. Men som sagt, jag kan absolut inte se det hos mig själv. Inte ens i efterhand.
 
Nu har jag tagit fram några slumpmässiga bilder från hårddisken, allt från 2009 innan karusellen började, fram till nu.
 
Skolavslutningen 2009 och Rom 2009 (där min träning började ta en annan fart och fastare - tvångigare - form).
 
Dessa foton mådde jag ju normalt bra. Det var liksom inte ens något jag reflekterade över. Och jag kan väl inte heller reflektera speciellt mycket över hur det "ser ut att jag mår". Inte heller över bilderna nedan.
 
2009-2010 vid årsskiftet någon gång efter/innan jag skruvade upp ätstörningen ännu en nivå. 
 
2010 typ precis efter jag hade börjat nian och skolsköterskan kallade in mig 2010 nyårsafton.
 
2011 under Gothia Cup med tvång, rädsla men samtidigt en upplevelse av att ha hamnat på banan igen (tänkte att jag hade ett hyfsat friskt beteende) / 2012 någon gång i början av tvåan på gymnasiet när jag höll på att tampas med frågan huruvida det skulle vara så här (med maten och träningen) eller om jag kunde göra något åt det.
 
2013 i London. Några dagar i mitt hjärtas stad med en av mina bästa vänner. Matångest. Träningstvång. Självskadebeteende.
 
2014 i Holland. Inte skulle jag kunna se att hon på bilden har ständiga impulser att hoppa framför tågen som kommer när vi i orkestern tillsammans väntar på perrongen och att det enda som stoppar henne är tanken på det skulle förstöra resan för de flesta.
 
2014, 15:e maj, dagen mitt 2:a självmordsförsök och en lång natt på akuten.
 
2015, februari. Någon dag innan mitt 3:e självmordsförsök.
 
2015, Mars.
 
April 2015, några dagar efter mitt 4:e självmordsförsök.
 
2015, oktober.

Slutsatsen då efter ett helt inlägg med fler bilder på mig själv än jag någonsin lagt ut...jag ser absolut ingen skillnad på om det var innan hösten 2009, om jag levde på endorfinkickar, om jag förde stenhård matdagbok, om jag om jag precis hade börjat skada mig själv, om jag hade en svår depression, om jag skulle ta livet av mig, om jag hade försökt ta livet av mig, om det var för någon vecka sedan... Så nej, man kan absolut inte alltid se hur någon mår. Inte ens på fotografier i efterhand.
 

Kommentarer
Sanna Nilsson-Lidin

Mina vänner tjuv fota mig i 8an och 9an och på de bilderna ser jag antingen ledsen eller helt tom ut. Min bästavän sa jag aldrig till att jag mådde dåligt, hon bara såg det på mig och de dagar jag verkligen inte ville leva och hon såg mig på skolan så gav hon mig alltid en kram och sa "vad kul att se dig idag" (skolkade mycket).

Men det är så himla tråkigt för mig nu att läsa om hur du hade det i Holland. Ska vara helt ärlig, jag hade samma tanke vid tåget, men ville samtidigt inte missa resan. hårda bamse cyber kramar från mig, och hoppas vi ses imorgon på orkestern! <3 <3 <3 <3

Svar: Åh vad härligt med någon som verkligen ser sådant! För en kram och mening kan göra så mycket!
Ja jag är så ledsen nu att jag missade så mycket av resan. Eller fysiskt var jag ju där hela tiden men mina tankar var bara på mat, kropp och döden. Så synd att tankarna fanns där hos dig då för det förstör ju så himla mycket. Massa kramar till dig också <3 ja vi ses!
Sofia Kihlström

2015-11-02 @ 19:19:58
URL: http://sannanilssonlidin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0