Första stegen in på gården där Kulturskolan är. Jag går förbi gräsplätten. I lurarna börjar låten som spelades åttio procent av sjukhustiden spelas. Blickar ut mot gatan som var min utsikt däremellan tårarna och kramperna. Nu var tårarna nära igen. Även när jag hade gått förbi. In i skolan. Utanför salen. Så många tankar hann passera.  Och jag vet inte vad jag känner. 

För mycket.

Och alla ljud. Alla känslor. Alla intryck. Och all smärta. Kommer tillbaka. Jag lever om situationen igen. Och igen. Och igen. Allt är så tydligt. Så verkligt.

Men ändå.

Så långt borta. Från verkligheten.

Förvirrad.

Vet inte ens på vilken sida tankarna är.

Positiva. Negativa. Tacksamma. Rädda. Ledsna. Eller bara fullständigt skräckslagna.

Vad jag vet: Fiolen om en halvtimme kommer göra allt bättre.

Ännu en gång det skulle passa bra med Buffy, men jag låter bli. Inget mer Buffy här.