Jag är väldigt mycket allt eller inget. Jag är väldigt mycket försöka helhjärtat eller inte försöka alls. Fast jag vet att det inte fungerar i en tillfrisknadsprocess. Ändå kör jag alltid på det. Det måste vara perfekt från början till slut. Allt. Precis allt. Det är alltifrån innehåll till mängd till tid. Det måste vara extremt regelbundet, precis på klockslaget ska måltiderna intas. Det ska ta exakt lika lång tid varje gång och det ska vara exakt planerat. Slår klockan några minuter över, ja då är det ingen idé. Och om ett mål missas, ja då är ju antalet måltider inte perfekt och då är det kört. Och om det skulle vara ett visst livsmedel och det inte finns och byts ut mot ett annat,ja då är det ju också kört. Likaväl som om det skulle bli lite mer eller lite mindre. Sedan måste även allt annat bli perfekt, hända samtidigt, vara planerat... Jag måste lägga mig samma tid, vakna samma tid, göra allt på exakt samma sätt innan jag sover, gör allt på exakt samma sätt efter att jag har gått upp. Jag måste även kunna träna balanserat direkt, handla perfekt så allt tar slut exakt en viss dag och så vidare.

Men i måndags fick jag ett häfte. 

Och oj.

Jag fick så många svar. På så många frågor jag har haft.

Svar på varför min kropp reagerar som den gör. Bekräftelse på att det är vanligt att mina känslor då blir som de blir.

Det var om hunger, om mättnad, om svält, hetsätning, kräkning, den svältande hjärnan, sömnproblem, brister på diverse ämnen i kroppen och signaler som är svåra att tolka, ofta pga att man har ignorerat de så länge.

Jag trodde jag visste vad som hände med kroppen. Jag visste ingenting. Nu vet jag i alla fall lite, och inte konstigt att min kropp reagerar som den gör på diverse saker. 

Kanske kan det hjälpa mig. Att veta. För att inte bli så anklagande. För att inte bli så förskräckt. För att kunna förstå. Och hantera.

Visst, jag kommer vilja något annat om en halvtimme, men det räcker hursomhelst aldrig med att bestämma sig en gång - det krävs att man gör det varje dag, flera gånger per dag.

Det är så mycket som skrämmer mig. Som håller mig kvar där jag nu har varit i över sex år. Visst spelar den falska tryggheten och upplevda kontrollen också in. Men rädslan är, även den, stor. Över vad som händer. Vad som kan hända. Vad som inte händer. Hur det ens är utan alla tankar. Hur man lever på något annat sätt.

 

Jag vet att det inte sitter i vikten, att den inte spelar någon roll egentligen, men viktfobin försvinner inte för det, så jag är rädd för att gå upp ännu mer i vikt (och att det ska spela någon roll). Jag är rädd för att det ska göra att jag tappar mina vänner. Jag är rädd att jag aldrig kommer kunna acceptera min kropp. Jag är rädd att jag kommer få ett någorlunda friskt beteende, men att huvudet kommer vara kvar på samma ruta som det är nu - om inte ännu längre bak. Jag är rädd för att jag ska våga ta plats och sedan behöva plågas av alla minnesbilder med saker där jag har gjort/sagt fel (ja, det låter skumt, men jag berättar mer om det någon annan gång). Jag är rädd för att jag ändå kommer må dåligt och då inte ha någon att vända mig till. Jag är rädd för att behöva ha ont i magen hela tiden som jag har om jag inte kräks. Jag är rädd att jag bara kommer äta, äta, äta och inte kräkas. Samtidigt är jag lite rädd för de tankar jag har angående kräkandet. Jag har alltså kommit på mig själv att tänka "men bara jag slutar svälta och hetsäta och istället börjar äta regelbundet så kan jag ju i alla fall kräkas". Alltså va?! Nog vet jag att kräkas är ett problembeteende, samtidigt som det har blivit så automatiserat så att jag ofta inte ens reflekterar över det, eller ens ser det som ett problem. Men det är det ju. Det är ju inget som vi människor gör för att det ligger i vår natur precis, och om någon annan gör det så ser jag det ju självklart som ett jätteproblem. Så jag är också rädd att jag aldrig kommer kunna sluta kräkas för att det känns så naturligt. Jag är rädd för hur det är utan att leva med en ätstörning. Samtidigt som jag inte vill leva om jag ska ha en resten av livet. 

Jag har svarat på frågor för RIKSÄT tre gånger. Första gången när jag började behandling på Ätstörningsmottagningen i Luleå - då blev jag diagnostiserad med ätstörning UNS (så tragiskt att man måste förklara att det står för Utan Närmare Specifikation när det är den vanligaste ätstörningen då man varken behöver göra det med anorexi eller bulimi som är betydligt mindre vanliga). Andra gången var precis efter jag hade börjat slussas över till DBT:n. På pappret hade jag Bulimi, men till mig sa de lite flyktigt att "jo, du har ju fortfarande en ätstörning" och jag kan tänka mig att de kände lite som jag gjorde - jag hade inte kommit någonstans trots behandling. Beteenden hade omformats lite, men det var fortfarande en problematisk ätstörning som tog upp större delen av mitt liv. Det kändes väl inte speciellt lyckat för någon av oss. I måndags svarade jag klart på frågorna i Piteå på Comede (som vi hållit på med i tre veckor nu pga teknikstrul) och det var väl ingen förvåning att jag blev diagnostiserad med Bulimi. 

 

Jag känner mig stressad. För nu börjar behandlingen som på riktigt. Och jag inte bestämt mig än. Det kanske jag aldrig gör med tanke på min enorma ambivalens. Men jag vet att antingen måste jag ta tag i detta nu, eller så kan jag inte gå kvar på Comede - för vad är det för vits med att gå i en behandling om man inte är villig att göra jobbet? Och som sagt är jag motiverad mer än miljoner ena sekunden för att vara död nästa. På väg hem från skolan i måndags hann jag bli frisk 3 gånger och dö 4 gånger under bussresan som varar i ungefär 35 minuter - att vara i behandling då blir knepigt om man inte har något sätt att hantera det. Samtidigt som jag velar hit och dit, vill bara bli kvitt detta en gång för alla. Jag vill att det ska gå fort och felfritt, men jag vet att det kommer vara allt annat än det. Vägen är ful och krokig, men det måste väl finnas något finare än detta när man har vandrat en bit? Jag är bara så himla rädd för att det inte ska gå, att jag ska misslyckas som vanligt. Jag vill inte att fler behandlare ska bli besvikna på mig och se att jag inte har gjort någon märkbar förändring. Antingen så vill jag fixa det här en gång för alla, eller så fixar jag det inte alls. Men allt med friskhetens väg skrämmer mig. Jag är inte redo. Samtidigt som jag tror att man aldrig blir det heller. Det gäller att tuta och köra och hoppas på att alla levande bevis på att det går, inte ljuger.

-Linda Lampenius

 

 

Jag berättade om att jag har slutat DBT, behandlingen som skulle bli min räddning i höst, den jag så gärna ville gå och trodde skulle hjälpa mig att bli fri. Den har hjälpt mig mycket. Och det är troligen min psykologs förtjänst att jag ens kunde uppleva hösten. Men trots att jag har gått framåt på många punkter har mitt första och mest rotade problem - eller symptom på det verkliga problemet, vad det nu är -, kvarstått. Ätstörningen har bara gått utför och det senaste året har det varit mer än kaos. Inte synlig såklart - det går att dölja det mesta -, men det har känts. Så himla mycket. Jag är inte ännu redo att riktigt prata om det, men min höst blev inte alls som jag ville att den skulle bli. Trots att jag är väldigt lycklig, mår jag samtidigt så himla dåligt och de senaste veckorna har det minst sagt varit kaos.

 

För att göra en lång historia kort så har jag, liksom många gånger förr, tappat hoppet om att någonsin kunna bli frisk och fri - men denna gång mer än någonsin. Och helt ärligt ser jag ingen mening alls med livet om det ska vara på det sättet som det är nu. För första gången berättade jag om mina suicidplaner för min psykolog - innan hon fått reda på de som genomförda via sjukhuset eller liknande. Jag och hon hade tidigare skickat en remiss till Comede - ätstörningskliniken här i Piteå -, men trots det kändes det ändå inte som någon idé att försöka för hur skulle det gå? Min psykolog hade telefonkontakt med mig nästan varje dag i två veckor för att hjälpa mig att helt enkelt överleva. Jag skjöt för första gången fram mina planer en vecka och under den tiden fick jag tid hos en läkare på psykiatrin som jag berättade om. Hon var verkligen jättebra och tog mig på allvar både med maten och mina suicidtankar. Hon ville lägga in mig men jag vägrade och därför hade även vi telefonkontakt. Hon ringde på torsdagen. Min psykolog ringde på fredagen (27/11) efter skolan. Jag sa till båda att det var bra.

Några minuter senare stoppade jag i mig alla tabletter jag hade köpt och gick och lade mig. Natten var förfärlig såklart och jag fick panik när jag insåg att jag jag kräktes upp en del av tabletterna några timmar senare. Men jag fortsatte hoppas på att de hade hunnit börja verka och att de som var kvar gjorde någon skada. Vid två på lördagen ringde min psykolog, hörde att något var fel och frågade om jag hade tagit tabletter. Hon blev arg och orolig såklart och ringde efter ambulansen och ringde sedan till mig så alla tre pratade i samma samtal. De sa åt mig att öppna dörren och i panik så sprang jag runt i lägenheten och helt plötsligt var två jättetrevliga ambulansmän inne i mitt hem.

 

Jag lade mig direkt - med ytterkläderna och allt på mig på vardagsrumsgolvet. Jag fick samtal från Elin som frågade hur det var. Jag ljög som vanligt och sa att allt var bra. Jag varken kräktes eller berättade för någon, men på fredagen var jag ändå så stabil att jag kunde gå till skolan. Trött och illamående, men dagen rullade på och sedan hem till Elin som fyllde år. På lördagen gick vi på stan och smart som hon är höll hon mig kvar tills apoteken hade stängt. För att döda den skyhöga ångesten satte jag mig därefter på bussen till Luleå för att åka fram och tillbaka (bussåkande=ångestdämpande för mig). Medan jag väntade på bussen hem dog min telefon och då började min plan, att inte berätta för någon om detta, krackelera. Elin blev orolig när jag inte svarade och ringde till flera av mina kompisar (absolut förståeligt). När jag sedan satt på bussen och kunde ladda telefonen fick jag ett desperat samtal från Lina som hade fått information om att jag inte levde. Försökte lugna ner henne liksom jag gjorde med de andra - jag satt ju bara på bussen, det var lugnt. Jag pratade länge med både Rebecca och sedan Emma när jag kom hem. Lade mig återigen på vardagsrumsgolvet med ytterkläderna på, lika oduschad som den senaste veckan och när jag höll på att somna fick jag samtal från psykiatrin i Piteå. Både Emma och Elin hade ringt dit och givetvis förstod jag dem, men jag lyckades övertala hon som ringde att det var lugnt, det är alltid lugnt. 

 

Jag ställde alarmet på söndagen så att jag skulle vara på Apoteket när det öppnade, köpte tabletter och svalde dem som alla andra gånger. Fick ett samtal av Emmas mamma som var orolig och ville att jag skulle komma och hälsa på dem. Jag försäkrade henne om att det var lugnt. Men uppenbarligen trodde hon inte på mig för vid tolv ringde det på dörren och pappa stod där. Fick panik för jag visste ju inte alls hur kroppen skulle reagera med tanke på de senaste nio dagarna av så många tabletter. Vid en vanlig överdos mår man sjukt jävla dåligt precis överallt och med tre överdoser i bagaget och en pappa på besök insåg jag att det inte alls skulle sluta bra. Men jag ljög, höll inne illamåendet, försökte vara vanlig och efter många timmar så åkte han hem. Jag lade mig äntligen och sov - på samma ställe, med samma kläder -, men sent på kvällen slogs min dörr upp och in kom återigen pappa. Han hade nu fått reda på vad som verkligen hade hänt - inte bara att folk sa att jag mådde dåligt. Han var orolig såklart men jag ville inte prata. Så vi lade oss, han sov i min säng och jag sov på golvet med hunden. Eller sov och sov, jag lyssnade på pappas snarkningar fram tills efter fyra innan jag somnade några timmar. På morgonen var jag otrevligare än otrevligast och ville bara komma därifrån. Hade en tid på Comede en halvtimme efter att jag hade vaknat så jag begav mig snabbt dit med självmordstankar högre än fler skyskrapor staplade på varandra och en gnagande oro att det jag hade gjort inte skulle fungera - trots att det rent logiskt "borde". Jag tänkte säga till min blivande behandlare att jag inte ville ha någon hjälp, att allt var onödigt och att jag ändå inte kunde stå ut med känslan att vara till besvär. Men så fort vi började prata kändes det helt plötsligt som att hon tog mig på allvar och att det faktiskt kunde bli något av den kontakten. Efteråt var jag så glad så jag åkte hem, städade lägenheten (ja, det lilla dammet som nu fanns) och tog mig en dusch och bytte kläder för första gången på nästan två veckor. 

 

När jag mötte upp Elin var jag helt hyper och jag förstår varför det gjorde henne lite misstänksam, men det var som att jag hade all energi i världen. Det dalade väl efter ett tag, men det var kul så länge det varade och sedan dess har jag bara försökt att träffa människor, planera in saker, inte vara för desperat för att det inte verkade som att tabletterna hade gjort någon skada och ja....jag vet inte. Bestämma mig för vad jag vill? 

 

Förlåt att jag är missvisande och att det inte alls rullar på så bra som jag får det att verka. Ingen kan läsa tankar och såklart förstår jag om det kommer som en chock för vissa - det var väl lite det som var meningen, att ingen skulle veta egentligen. Men nu har jag lagt korten på bordet, inte väntat ett halvår för att berätta sanningen om "hur det var". Nu skriver jag hur det är, och nej, det är inte så jävla bra. Självklart har jag självmordstankar. Att säga något annat vore en lögn - dock borde jag väl vara med bekant med det än sanningen efter alla mina lögner... Det kanske är obekvämt för många att jag skriver detta. Jag har ingen redovisningsplikt. Jag är inte stolt över det här. Men samtidigt känner jag att det är så här det är, och varför dölja verkligheten. Jag drar mig ofta för att skriva sådana här saker på grund av att jag har lätt för att underdriva och vill verkligen inte förminska problem som redan förminskas nog mycket. Jag har svårt att förklara känslorna, tankarna och smärtan i det hela och det skapar ingen rättvisa i situationerna. Att bara berätta sakligt som jag har gjort nu upplever jag blir väldigt platt och inte alls så himla påfrestande som det är. Men vill folk tro att psykisk ohälsa är något man bara kommer över, eller något man rycker upp sig från för att jag är dålig på att förklara, ja då är det väl deras förlust. Jag kan inte bara hålla tyst. Även det mörkaste måste man våga prata om, trots att man aldrig kan förklara hur det verkligen känns.

Ingen som lever i dagens samhälle kan väl ha missat hysterin över Kvarg? Som sagt vill jag inte värdera mat för det jag vill mest av allt är att just låta mat vara mat. Men allmänt så hyllas kvargen. Det är lustigt, för det är något jag började äta för många år sedan. Då hade jag inga kvargkompisar som åt tillsammans med mig eller ens förstod vad jag åt - och när de undrade så var det inga hyllningar. 

Det var under en fotbollscup som jag mötte värderingar kring detta livsmedel. När tränarna och lagledaren i fotbollen desperat undrade vad jag skulle äta efter matchen på kvällen då jag inte kunde äta det extremt farliga som de andra i laget åt varje kväll, sa jag motvilligt att de kunde köpa kvarg. Inte motvilligt för att jag var rädd för just kvargen, bara maten i allmänhet (inga fler triggande detaljer osv). När jag satt där och skämdes nog mycket, dels för att jag åt och dels för att jag hade varit besvärlig och speciell, kom pikarna från lagkamraterna. Inte mycket, men nog mycket för att störa en redan ätstörd hjärna. Det jag åt ifrågasattes från olika håll och kanter, bland annat på grund av något visst näringsämne som de var lite skeptiska mot (luddigt, men ni vet hur jag nojar mig över att trigga). I alla fall ifrågasattes jag av några. När jag åt det. För flera år sedan. Idag skulle det inte förvåna mig om någon blev ifrågasatt om hen inte åt kvarg (observera: inte förvåna, däremot är det ju sorgligt att folk har så lite att göra så de måste bry sig om vad andra äter). 

Men visst kan några trender skapa en ordentlig svängom i åsiktsbanken? Från att värdera det som något "dåligt" till att det typ är Guds gåva...

Jag omfamnades bara med ett väldigt bra bemötande.

Många nämner ofta ätstörningar som matmissbruk som alltså kan liknas vid ett missbruk som t ex alkohol. 

(OBS, Det är såklart två helt olika saker men ibland kan det hjälpa att sätta två saker parallellt med varandra för att kunna förklara)

Man kan höra att man blir en "nykter ätstörd" - alltså att man måste vara lite mer vaksam när man blir frisk för att inte trilla dit igen och kanske inte kan gå på någon diet eller mixtra med maten osv. Jag tror mycket på det faktiskt. Och att säga "matmissbruk" gör att kanske fler kan förstå att det inte är någon speciell utseendefixering som bara drabbar tonårsflickor - för vem tycker inte att ett missbruk låter allvarligt? Och jag tror det hjälper mig att förstå att vissa saker faktiskt inte fungerar för mig utan att jag hamnar i destruktivitet. Förståelse istället för anklagelser. Och det är bra. Att istället för ifrågasätta mig själv varför jag inte klarar "det alla andra klarar", kan jag i alla fall ha chansen till någon form av förståelse. I tillfrisknandet kanske en alkoholist inte kan ha alkohol hemma, eller vistas på ställen där det helt klart kommer serveras. Inte heller läsa om vinprovningar, eller undgå att hamna i destruktiva tankebanor när ämnet berörs. De flesta måste avstå helt från alkohol i framtiden. Man kan bli frisk. Men under processen kanske man måste acceptera att man inte kan göra vissa saker, vara på vissa platser eller ha somliga saker i sin omgivning. Sedan kanske man fortfarande är begränsad - eller så är man inte det. Men att man hur som helst måste inse tillfrisknandets svårighet.

Det känns pinsamt. Att efter alla dessa år. Alla dessa former av beteenden. Så är jag ändå kvar på samma ställe. Nej, jag tränar inte flera gånger om dagen varje vecka eller äter (och inte äter) exakt samma saker. Men jag är ändå kvar. Jag har fått upplevelsen att folk inte förstår det. Eller kanske är det jag som har dålig insikt och inte förstår. Men för mig innebär inte ett brutet löfte som övergått till en spriral av restriktioner, hetsätning och kräkning som ett framsteg. Inte heller från 0 vilodagar till 0 träningsdagar-miljoner träningsdagar-0 träningsdagar. Bara för att beteendena är annorlunda, betyder det inte att de är bättre - eller sämre -, det är bara annorlunda. Det till en början ortorexiliknande beteendet, bytte form till UNS som har rört sig inom ett stort område, som bytte form till Bulimi. Vissa perioder har varit bättre, andra sämre, men mående är svårt att mäta - även när det gäller sig själv.

 

I jämförelse; Det finns fördelar med nuet. Det finns nackdelar med nuet.

 

Med maten

-Bättre nu: jag har inga strikta förbud som gäller hela tiden (bara när jag äter "seriöst") och är inte lika låst när det gäller att äta hos/bland/med andra.

-Sämre nu: jag har absolut inga som helst rutiner eller regelbundenhet, är ohälsosammare än ohälsosammast (ohälsa på riktigt alltså) och kan inte sluta kräkas.

 

Med träningen

-Bättre nu: jag tränar inte 24/7

-Sämre nu: jag har kvar samma tankar men jag klarar inte av att träna utan att det blir mermermer vilket leder till att antingen blir det TRÄNING eller så blir det ingen träning alls. Det ger mig inga endorfinkickar och jag ger inte kroppen den rörelse den behöver.

 

Och jag vet inte... Alltihop känns bara oerhört pinsamt. Jag vet att många har varit i träsket så mycket längre än vad jag har, och nog förstår jag det, för det är så jävla svårt. Visst förstår jag dem att det inte går på en dag, att man kan vara sjuk i större delen av sitt liv. Inga konstigheter. Inga värderingar. Men mig dömer jag direkt. Varför är jag kvar? Varför lyckas jag inte ta mig upp? Hur i helvete kan äta normalt/rätt/så att jag mår bra/regelbundet - en kalla det vad en vill - vara så himla svårt?! Någonstans vet jag att det är svårt. Om det vore lätt hade problem som dessa inte funnits - inte heller för mig. Ätstörningsvård skulle inte funnits. Jag vet det. Men ändå är det så svårt att förstå hur jag kan vara kvar här. Efter alla dessa sex år. Hamnat i träsket, trampat runt på olika vägar, hamnar i olika gropar, men aldrig hittat ut.

 

Jag skrev tidigare några tankar om porträttering av ätstörningar, fokuserat på Bulimi och egna upplevelser och två specifika fiktiva verk, som uppkom när jag läste en artikel ut ett nummer av tidningen "Insikt".

 

För att det tog för lång tid att skriva av hela artikeln så publicerar jag istället en bild på den från Elises instagram (som därför råkar ha några överstrykningar här och var).

 

Detta är viktigt att belysa. Och jag tror det är viktigt för folk att förstå att det inte är verkligheten som speglas i de fiktiva verken. Visst förstår de flesta att film är film och verklighet är verklighet, men en fiktiv historia förmedlar ändå en bild som jag tror många tar in och, medvetet eller omedvetet, sätter in i sin bild av verkligheten. Och om fel bild ges, ja då skapas fördomar. För ätstörningar porträtteras (oftast) fel, förminskat och skevt. 

 

Har man någonsin ens sett en film om någon med Ätstörning UNS? Eller Hetsätningsstörning? I och för sig, förmodligen sådana beteenden, precis som artikeln skriver "Ätstörda beteenden känns däremot snarare som regel än undantag/.../ Observera - beteenden. Inte uttalad sjukdom." Men om en film har handlat om någon av de diagnoser som en faktisk sjukdom? Nej, jag har då aldrig sett någon sådan. Anorexi däremot finns oftare med. Men här förminskas det. Och oj så romantiserat! Jag har aldrig lidit av sjukdomen, men jag anser mig ändå veta så mycket att jag gott och väl kan säga att nej, det finns inget romantiskt, vackert eller positivt i att ha Anorexi. Att vara slav under ångesten, tvången, sjukdomen är inget som någon kan leva oberört med. 

 

Ortorexi (ja jag vet, det är ingen egen diagnos ännu osv, men vi vet vad jag menar), det är inte något sätt att bli vältränad eller "nyttig". Det finns inte något glatt i att vara "hen som man måste anpassa sig efter när man väljer matställen för hens kost är så begränsad" eller "hen som skippar bion med vännerna för att hen måste träna". Inte heller i löparrundor som drivs av ångestens starka kraft, eller det ständiga pusslandet med träningen, maten och ja...livet - som i princip endast innehåller träningen och maten.

 

För i fiktiva verk, speciellt filmer, är ätstörningen just en liten del. Men saken är den att en ätstörning är inte en liten del av ens liv. Det är en stor del. Eller hela ens liv. Nej, man blir aldrig en ätstörning, oavsett hur mycket det kan kännas som det, men den tar upp hela ens liv och präglar så mycket man gör.

 

Så hur en ätstörning beskrivs i exempelvis en film, bör oftast tas med en nypa salt (tips på bra skildringar uppskattas, jag rekomenderar, som jag nämnde, Dom fattar ingenting). Men jag tycker man inte ska vara rädd för att benämna ämnet ätstörningar - tvärtom! Ta chansen att förklara detta komplexa problem. Bredda bilden. Nå ut till folk som kanske annars inte skulle komma i kontakt med detta. För jag minns vad jag tänkte när jag hörde begreppet "ätstörning" när det var totalt främmande för mig. Eller jag kunde lika gärna tänka "Anorexi" för, för mig var det samma sak. En ätstörning var Anorexi. Och det var en läskig och obehagligt smal flicka. Ja, ni förstår ju vilken bred och verklig blid av begreppet "ätstörningar" jag hade i början.

Detta är ett utdrag ur en artikel från tidningen "Insikt" om porträteringen av ätstörningar i fiktiva verk:

 

"Bulimi är den vanligaste bland skildringarna, men även den som skiljdras mest felaktigt. Det är en städad, anpassad version av diagnosen vi får se, medan verkligheten är långt mindre tilltalande. Vi ser på sin höjd ett huvud halvvägs ner i en toalettstol, akompanjerat av pålagda kräkljud. Vi ser inte magsyran som fräter sönder täderna. Inte heller hetsätningarna - i alla fall inte i sina rätta propotioner. Inte smärtan inuti."

 

Detta är så sant. Liksom att anorexi romantiseras och UNS och Hetsätningsstörning utelämnas, är bilden av Bulimi otroligt städad.

Jag har alltid haft toppenbra tänder. Jag låg i den billigaste gruppen när jag skulle skaffa tandläkarförsäkringen - trots att jag hade kräkts väldigt mycket under en lång tid. Nu vågar jag inte ens gå dit för den sista undersökningen. Inte för att jag någonsin har haft tandläkarskräck, utan för att jag är så otroligt rädd för hur mina tänder ser ut. Kommer de vara helt sönderfrätna? Kommer jag hamna i en högre grupp med högre kostnader nu när jag verkligen inte behöver fler utgifter? För jag ser hur flisor har fallit bort. Jag känner hur ont det gör. Jag vet varför jag "ömsar skinn" i munnen. Jag vet vad "skärsåren" på tungan beror på.

 

Hetsätningens rätta proportioner är också något som uteblir. Det kanske är någon lite chokladbit. Eller till och med två(!!). Men den verkliga mängden, nej den förfinas och syns aldrig.

 

Och det absolut värsta av allt: smärtan inuti. Den ser man aldrig. Den ständiga plågan. Den eviga känslan av misslyckande. Den återkommande frasen när man står där efter en omgång med blicken på toalettstolens innersida "det här var sista gången".

Annat som inte heller syns är magsmärtorna som kommer när man har kräkts, eller när man har ätit och inte kräkts. Inte heller när det pågår ett blött första världskrig i ens ansikte efter några omgångar kräkandes och man inte vet huruvida det är snor, spya, slem eller tårar eller bara en salig blandning av alltihop, överallt. Hjärtproblemen som kan uppstå av frekvent kräkandes och rubbningar i saltbalansen utelämnas. Även alla de pengarna som försvinner, förstör och förgör. Alla dessa pengar som går till hetsätningen. Hetsätningens skam som inte heller syns. En skam så fruktansvärd och en skam som gör att mycket hålls hemligt. Jag står fast vid att det modigaste jag hitills har gjort i mitt liv är att berätta det. Att säga de där två orden: "jag hetsäter". Jag var rädd. Men jag vågade ändå. (Jag vet dock fortfarande inte huruvida jag ska våga publicera detta inlägg eller inte.)

 

För att inlägget inte ska bli för långt (dvs, fortsättning följer snart), stannar min tanke vid meningen "inte smärtan inuti". Tyvärr är Bulimi mer än ett huvud halvvägs ner i toalettstolen med akompanjerat kräkljud. För nej, Bulimi är ingen städad diagnos. Ingen ätstörning är det. En ätstörning stänger bit för bit ute det ljus som en gång var, inkräktar i ens liv och tar kommandot.

Tillslut, efter några månader, blev alltså inlägget publicerat.

UNS?

Utan Närmare Specifikation?

Ätstörning Utan Närmare Specifikation?

Aldrig hört talas om det?

Du är inte ensam.

Många vet inte ens vad det är. Men du behöver inte känna dig dålig på något sätt. Det pratas det aldrig om. Jag, som patient, har varit tvungen att förklara diagnosen för en läkare. Jag har bara läst två bloggar om någon med UNS. Jag har läst psykologiböcker i skolan där det inte ens har nämnts (och nej, de var inte antika böcker - de var från 2011).

Jag har tänkt att jag har varit så larvig. Svag och mesig. Men för ett tag sedan lyssnade jag på ett gammalt poddavsnitt av Tiliapodden och det gjorde det lättare att tänk tillbaka på saker jag gått igenom utan skam eller känsla av överdrift. Hon hade UNS. Hon fick dåligt bemötande av vårdpersonal för att hon inte var underviktig. Hon kände sig misslyckad för att hon mådde dåligt och inte ens hade lyckats med att gå ner mer. Hon var på slutenvård och fast under LPT.

För man mår dåligt då också. En ätstörning är en ätstörning. UNS menas bara att man inte uppfyller alla kriterier för att passa in i anorexi, bulimi eller hetsätningsstörning. Jag vet det mycket väl. Men ändå har det känts som att jag inte har blivit tagen på allvar på grund av det. För det är så många gånger jag har läst och hört "bara UNS". Men nu fick jag höra om någon annan. Och det gjorde att jag både fått mer tillit till mig själv och de känslor jag har haft och även att jag i alla fall kan försöka sluta tänka att jag har tagit upp någons vårdplats när jag har gått i behandling. (Okej det kan jag väl inte göra, men sluta tänka att det berodde på diagnosen.)

För det är så många gånger jag har upplevt att jag inte har blivit tagen på allvar just för att jag har haft UNS. Trots att diagnosen är den klart vanligaste bland ätstörningsdiagnoser. Jag vet att det finns hemskt många myter om både bulimi och anorexi (hetsätningsstörning är ju rätt nytt som diagnos och jag har inga upplevelser kring det så det kan jag inte uttala mig om), men UNS vet inte ens folk vad det är. Och jag har inte vågat nämna det på med tanke på hur jag har upplevt att mina känslor, tankar och problem har blivit förminskade när jag väl har pratat. Men som mycket tror jag det handlar om okunskap. För nog skulle vem som helst inse problemet om en blev inkastad i en situation. Att leva med en ätstörning är inget påhitt eller något vackert - oavsett om det är UNS, Bulimi, Hetsätningsstörning eller Anorexi. Det kan vara otydligt och komplicerat. Ja, det är komplext oavsett typ. Men det är alltid på riktigt. Det gör alltid ont. Oavsett vad det är.

"Denna dag har varit lång. Denna dag har innehållit ångest. Denna dag har jag ätit. Denna dag har jag kräkts. Denna dag har jag insett att jag inte har insett att jag faktiskt är sjuk. Denna dag har det gått upp för mig att jag tror att jag bara kan ändra allt för att jag bestämmer mig." (Dagbok i september eller något)

Det är konstigt. För trots att jag vet det. Trots att jag har det på papper. Trots kontinuerlig behandling. Trots tre omgångar dagvård för just detta. Trots sjukhusvistelser. Trots tankar. Trots känslor. Trots beteenden. Trots allt. Så kan jag faktiskt inte inse. Alltså jag vet ju att något inte står rätt till. Men samtidigt har jag svårt att ta det på allvar. Jag vet inte, det är svårt att förklara, men jag ser mig själv liksom inte som sjuk. Egentligen har jag ingen ätstörning. Det här är bara mitt sätt att leva. Inga konstigheter.

Men självklart vet jag att det är konstigheter. En hel hop av dem.

Men det förstår jag liksom i ett helt annat medvetande.

Kanske är det därför det är så svårt att acceptera att det är så himla svårt att göra på ett annat sätt än mitt eget. Att det är så svårt att göra något som ses så simpelt. Att det är så svårt att göra det trots att jag faktiskt har bestämt mig. 

Jag har bestämt mig.

Ändå går det inte.

Det är inte komplicerat. 

En sjukdom är komplicerad och komplex.

Men detta är ju ingen sjukdom. Inte för mig. Fast ändå är det ju det. Det finns som inte så mycket mer att skriva. Bara det att jag vet att det är så. Samtidigt som att jag vet att det inte alls är så.

BOOM!

I mängder.

Så det får plats i ett annat inlägg.

Nu har jag samlat mig lite grann sedan i tisdags. 

Jag kom på mig själv med att först bli arg - och vilken befrielse det var för en som knappt kan bli arg på någon annan än sig själv. Ganska snart föll jag dock tillbaka i det tillståndet jag alltid hamnar i när någon får mig att känna skam eller skuld. Jag biter inte ihop - jag bryter ihop. Men den första känslan var ilska. Den första tanken var "jag ska allt visa dig". Och det det var så härligt. Men efteråt var det inte lika härligt längre. Då tänkte jag mer "om hon säger att det kommer vara så här resten av livet så ser jag ingen mening". Det finns mycket fint, men ska det vara så, då ser jag verkligen ingen mening.

Så min största rädsla, att det är så här det kommer vara för mig, sattes lika med sant. Och tvivlet från min sida som utgör ett stort hinder, sades av någon annan. Jag fick frågan "hur länge har du försökt ändra på detta?"  i den mening att "se, det har ju inte fungerat speciellt bra". Jag vet det. JAG VET DET! Det är ju vad jag har sagt - medan jag fått uppmuntringar. Nu får jag detta. "Se hur misslyckad du är. Sex år och inte har du gjort något vettigt av det." Humöret på topp.

Jag tror min ledsenhet även berodde på att jag aldrig har känt mig tagen på allvar när det gäller ätstörningen, mest på grund av att jag inte har varit underviktig sedan jag lämnade BUP. Och tagen på allvar kände jag mig absolut inte när hon sa "du kanske ska försöka sluta förändra". Det skulle aldrig någon säga till en underviktig ätstörningspatient. Bett hen att sluta med sitt försök att bli frisk och istället återgå till sitt gamla beteende. Sällan. 

Nu var det inget "jag tror på det du tror på". Nu var det bara "sluta försök, det kommer ändå vara så här för dig resten av livet".

Nej. Det gav mig inte mer motivation att försöka med det omöjliga. 

Nej. Det gjorde inte att jag kunde släppa tanken "varför försöka när jag har misslyckats så många gånger?"

Nej. Det gjorde inte att jag kan börja ta mig själv på allvar för jag skulle ha något som heter ätstörning.

Det jag mest tänker nu är:

"Det är så här det är, och kommer förbli för mig"

"Inga av mina tidigare försök har gett någon utdelning så varför skulle nästa gång vara annorlunda?"

"Jag har inte ens någon sjukdom, det är bara att sluta inbilla sig och ta sig i kragen" 

Både jag och behandlare jag har haft och stött på när jag har gått på behandlingar har alltid pratat om "normalt". Äta normalt. Träna normalt. Skada normalt (dvs inte alls).

Och det är det jag har strävat efter. Normalt.

Det är det jag har haft som mål.

Tills min psykolog sa något som jag aldrig har fått sagt till mig, aldrig har haft som mål, eller aldrig ens har tänkt på.

"Det är viktigt att komma fram till hur du ska äta för att du ska må bra."

För att må bra.

Och vad jag mår bra av är inte samma sak som du mår bra av. Åh, äntligen kan jag förstå varför somliga saker inte fungerar på mig trots att det är "normalt". Äntligen kanske det kan gå att acceptera om jag äter annorlunda än någon annan. Och att det inte är nå fel med det, utan bara att hen mår bra av det, fast hur ska jag kunna veta det i och för sig? Men i alla fall veta att det jag gör är bra för mig. Inte normalt som passar alla, utan det som passat mig. Visst finns det ett normalmått angående det flesta saker, men det är väl mer som en riktlinje, ingen fakta på vad just varje enskild individ behöver.

Alla dessa år som jag har trott att normalt varit det rätta... Alla dessa år och nu har jag fått något annat att gå efter. Något som jag nu ser är det rätta. Logiskt till och med. För att må bra ska jag inte bara sträva efter att äta normalt. För alla har olikheter.

För att må bra ska jag försöka hitta hur jag ska äta som får mig att just må bra.