Hela dagen har i princip gått åt till att inte skada mig - och jag har klarat mig trots att tankarna maler och maler. Fast samtidigt har jag hellre tankarna på att skada mig än de andra, ännu mörkare tankarna på att dö. Jag vet inte om det är ett sätt att fly och distrahera mig från dödstankarna som skadetankarna har kommit tillbaka, men det gör nästan detsamma. Okej, inte för att det var så jättelänge sedan jag skadade mig sist, men ändå så pass länge att jag kan säga att tankarna har varit borta, men nu är de alltså här igen. Idag har jag stått emot. Hoppas bara jag kan somna och släppa det här för en stund trots att tanken har gått så långt. Jag vill helst inte behöva tvingas gå upp inatt bara för att jag inte kan stå emot. För jag kan stå emot. Jag har gjort det hela dagen. Jag kan. Jag kan. Jag kan. Jag ska!

Jag blir så less på mig själv. När någon väl kommer och pratar med mig får jag inte ur mig allt det där som finns inombords och bara skriker på att få komma ut. Nejdå, jag börjar med "det är bra" när det inte alls är bra, utan jag istället bara går sönder inifrån. Tillslut kanske något av det där jag vill ha sagt kommer fram, men efteråt är jag alltid lika besviken; jag skulle sagt mer, sagt annorlunda, sagt det där. Sedan har jag ju svårt med det där huruvida jag ska säga som det är eller inte. Just nu är det en salig blandning mellan sanningar och lögner och jag kommer som ingen vart. Jag vet vad jag vill, men jag vet också vad jag har lovat. Det är ju absolut skönast (och bäst) att säga sanningen även fast den inte är så vacker; det är skönt att få ur sig, men samtidigt är jag rätt fascinerad över hur lögnerna kan bära så långt. Givetvis uppmanar jag varken någon annan eller mig själv att ljuga, men när jag är i det här stadiet har jag - som aldrig annars ljuger och som är starkt emot lögner - en tendens att dra fram de där riktigt fula lögnerna. När jag får sådana här chanser när någon kommer och pratar med mig drar jag mest lögnerna för att de är lättare än den mörka sanningen, men helst av allt skulle jag bara vilja öppna hela mitt inre, låta någon titta på det och sedan kunna prata om allt det där som finns där inne - men så har jag så svårt att få fram det när det väl gäller. Jag försöker träna varje dag på att formulera det jag känner när jag skriver i min dagbok, men knappt där kan jag få fram allt som finns på insidan. Jag vet att det inte känns bra, men sedan kan jag som inte beskriva vad det är som känns så himla fel, som gör så himla ont. Då är "det är bra" så himla mycket enklare att säga - trots att "nä, jag mår inte så bra" ligger så mycket närmare sanningen.

Hade tidigare idag ett väldigt bra, och långt, läkarsamtal med chefsöverläkaren. Fick veta en massa om vad som händer och hur de tänker och det är verkligen jätteskönt att ha lite koll. Mycket var "kanske" så det kommer någon annan gång när det är mer säkert, men det är i alla fall behandlingskonferens nästa vecka eftersom mitt LPT går ut snart. Där ska det väl bestämmas vad som händer framöver och om det ska bli något mer LPT och så. Inför det där ska jag tydligen tänka på mina kort- och långsiktiga mål som jag ska framföra. Jaha...får väl se hur bra det kommer gå att både ta fram mål som jag inte har och sedan få fram det muntligt.

Snart är äntligen denna dag över också (ja det är den högsta önskan varje dag jag vaknar: att dagen ska ta slut), men först väntas något som betyder så mycket för mig: besök av mamma och pappa. Egentligen skulle de inte komma, i alla fall inte första delen av den här veckan, men efter ett samtal med mamma tyckte hon att jag behövde lite besök. Gulle. Så det känns bra att ha det att se framemot. Annars har väl dagen varit som den har varit. Försökte sova så länge som möjligt och det gick ju rätt bra. Sedan har jag även försökt vara ute i dagrummet för att distrahera mig från alla tankar och det gick väl så där. Däremot har jag i alla fall fått prata av mig med rätt många - tre tror jag - från personalen som, under dagen, frågade hur jag mådde och jag sa inte bara "bra". Det har hjälpt mig mycket under dagen så jag ska försöka komma ihåg det, att få prata lite med någon ger så mycket - trots att det inte är någon lång tid. Men det som skulle ge mest är att få bli utskriven. Förstår verkligen inte varför jag ska vara här när jag bara är på förvaring. Det är ju inte så att någonting blir bättre, det känns ju snarare som att det blir sämre. Så om jag blir utskriven imorn eller om någon månad tror jag inte har så stor skillnad. Bara kanske det att jag då har fått planer. Just nu har jag bara mörka tankar, men det skulle inte förvåna mig om de, av att stanna här lite längre, blir planer. Fan vad jag är less alltså. De som jobbar här gör verkligen ett bra jobb, så det är inget klageri mot dem, men jag tror de flesta är lite less efter över sju månader. Jag förstår varför jag behövde vara här när jag skadade mig varje dag, bältades, medicinerades och fick ECT, men nu är jag ju bara här. Jag önskar så att jag bara kunde gå och skriva ut mig, men däremellan står läkarna och mitt LPT, så det är ju inte det lättaste. Som sagt är personalen verkligen jättebra, men jag önskar bara de kunde läsa mina tankar och förstå att jag inte behöver vara här, utan att jag behöver få komma hem. På riktigt.

Så här vackert är mitt ID- armband nu efter drygt sju månader. Jag har varit här för länge. Det är dags att komma hem.

Nu är jag tillbaka på avdelningen igen efter permissionen. Känns otroligt jobbigt. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Ville väl bara kika in här. Någon annanstans jag också vill kika in är hemma. Bara få vara där. Själv. Ifred. Samtidigt som sällskapet i helgen har varit guld värt och jag har fått prata ut en stund. Oj vad jag är tankspridd just nu. Skriver allt möjligt och raderar och skriver och raderar. Det ska tydligen hända en del förändringar i vårdlagen imorn här på avdelningen. Hatar förändringar. Nåväl, finns ju inte så mycket en kan göra, men det är jobbigt ändå. Kanske jag kan tänka på det istället för mina mörka tankar. Hade varit skönt för de har inte släppt mig för en sekund under helgen. Jag har bara tänkt och tänkt, även när jag har gjort saker som borde vara roliga. Nej nu ska jag sluta innan jag blir alltför negativ. 

Fick permission från och med idag fram tills på söndag så det kändes jätteskönt. Verkligen välbehövligt! Ska dessutom få tillbringa tid med min fina vän Elin och vi ska ha en kväll som på de gamla goda tiderna - dvs innan jag blev inlagd. Snart kommer mamma och hämtar mig, sedan hämtar vi Elin och därefter åker vi till Sunderbyn också får jag träffa mina saknade djur.

Hör mig, hör mig

skriker det inom mig

men vem kan väl höra när jag aldrig talar

det är så mycket jag vill säga

som aldrig sen blir sagt

Edit: En sjuksköterska kom in i mitt rum och pratade en stund med mig. Åh så värdefullt det var! Fick lätta mitt hjärta en aning, även om jag började samtalet med att säga "bra" när hon frågade hur jag mådde trots att jag hade legat i sängen i över en timme och gråtit innan. Men det behövdes för oj så länge sedan det var sedan jag grät sist. Skönt att få släppa på det där lite grann. Sedan fortsatte jag att le och skratta när jag pratade allvarligheter med sjuksköterskan, men jag kan liksom inte rå för att mina känslor på insidan speglar mina känslor på utsidan. Okej, nu ska jag sluta skriva. Mamma och papp har nyss varit här så nu ska jag försöka sova gott. Hoppas ni gör det med. God natt <3

"Bra!"

Igår var en otroligt bra dag när jag fick träffa denna underbaring. Så här glad var jag då, men när jag sa att jag mådde bra, tidigare på avdelningen, trodde de mig inte. Nåväl, jag får väl bli bättre på att faktiskt säga hur jag mår så de börjar tro på mig när det är så här bra som det var igår.

Ungefär så känns det precis nu. Smärta. Svärta. Men spolar vi tillbaka tiden till ungefär hela den här dagen annars så har den varit jättebra. Har pratat i telefon med Elin, öppnat en så fin alla hjärtans dag-present från Emma, vågat duscha för första gången på nästan två veckor, skrivit lite grejs och försökt söka jobb. Just det där sista stressar mig som in i helvete för mina tankar spinner iväg direkt och allt slutar med att jag måste sälja min lägenhet, men nu har jag i alla fall sökt två jobb och det känns bra. Dock vet jag ju inte alls hur jag orkar efter att ha mått så dåligt så länge, men jag kan verkligen inte bedöma sådant där för jag ser det som att bara jag kan stå och gå så kan jag vad som helst, samtidigt som jag vet att det egentligen inte är så. 

Ligger just nu och kramar om denna söta i ett desperat försök till att vända mina tankar helst så fort som möjligt.

Jag har varit så otroligt nere och sett allt så svart den senaste tiden. Nu skrattar jag helt plötsligt (med grund från äkta glädje) och känner att jag nog klarar av den här dagen också. Har nämligen pratat i cirkus sådär nästan tre timmar med min underbara vän Elin och sådant betyder så mycket för mig. Pratade om absolut allt mellan himmel och jord och det var så skönt att höra hennes röst igen. Blev tyvärr avbruten av prover som skulle tas, men känslan sitter i. Och det kan jag nog leva på hela dagen. Jag är så tacksam över de vänner jag har och att de faktiskt stannar kvar - trots att det har varit rätt svart.

Svart. Allt känns så jävla svart. 

Dra på smilbanden. Flina. Le. Fnissa. Skratta. Gapskratta. Jag har nära till dem alla. Oavsett vad. På riktigt.

Det har varit lite tomt här men jag blev förflyttad med ambulans i onsdags till IVA i Piteå där jag inte fick ha på telefonen. Nu har jag återigen blivit flyttad, men denna gång tillbaka till 25:an. Trots att jag är på en låst avdelning med övervak känner jag mig ändå friare nu än vad jag gjort den senaste veckan då jag varit fastkopplad lite överallt. Har fått byta rum vilket känns rätt surt, men det är ju inget att göra åt saken. Nu känner jag mig mest trött och smutsig men jag bryr mig inte så mycket. Kroppen mår ju uppenbarligen bättre eftersom jag har flyttats från IVA, men huvudet är väl som det är. Jag är mest tom och less på allt. Men här var en liten uppdatering i alla fall. 

Eller det beror väl på vad som räknas som åt "rätt" håll, men jag har ju lovat att försöka. Lovat att göra. Så då kan man väl säga att det går åt rätt håll. 

Här var imorse när vi pratade i telefon. Min morbrors fru tog kortet för själv satt man ju på andra sidan luren och snackade - fast i en massa slangar. Tack och lov sitter jag fast i betydligt färre slangar och sladdar nu än förr vilket känns skönt. 

Jag mår betydligt mycket bättre fysiskt nu än vad jag har gjort, för jag har mått så sjukt, sjukt dåligt, men det visste jag ju att jag skulle göra eftersom jag har varit med om det här förut. Jag ligger fortfarande på IVA och mina värden har blivit bättre, men de är inte bra ännu. Ligger här fastkopplad i min säng och försöker få tiden att gå varvat med att jag får uppskattade besök. Jag önskar att de bara kunde släppa ut mig härifrån, men jag fattar ju att de inte gör det när provsvaren ser ut som de gör. Något jag tycker att de i alla fall borde göra är att släppa på vaket. Alltså seriöst. Visst är jag självmordsbenägen och har självskadeimpulser, men jag skulle varken kunna eller göra något här för det är folk i närheten precis hela tiden och jag vill verkligen inte göra något för jag vill bara ut. Har ingen aning om hur länge jag ska vara här, men det kommer väl provsvaren visa. Snarast hoppas jag.

Så här fina glas får man i alla fall

Så var jag här igen. På bloggen med ett dåligt besked.

Min skumgummiklubba som jag har fått "dricka" med hjälp av.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Allt har gått så otroligt fort. Jag hade ett läkarsamtal och nu är jag helt plötsligt hemma hos mamma och pappa. Det där jag skrev fört om att jag var så himla glad och inte hade några mörka tankar längre var en ren och skär lögn och jag ber om ursäkt för det, men jag var rätt borta i andra tankar som inte passar att dela här.