Egentligen avskyr jag fötter. Äckligt! Speciellt mina egna. En dag varje år är det dock något som farscinerar mig. Jag brukar ibland sitta längst med banan och fokusera på alla fötter som flyger förbi; ganska roligt att titta på. I år försökte jag föreviga det där men det fungerade inte riktigt som jag hade tänkt mig. Nåväl, man får väl öva.

Har haft en sådan bra eftermiddag på Varvet hos min kära mormor. Satt på balkongen i den stekheta solen. Gick ut på en liten promenad. Och hon blev så glad. Och då blev jag så glad. Åh, finaste finaste mormor vad jag älskar dig! 

 

 

men stay positive - det lönar sig verkligen.

Nu är det dags att börja vara lite kreativ igen. I förrgår tog mina inlägg från utkastet slut. En dag började jag bara göra inlägg efter inlägg med bilder, filmer och text och tillslut fick jag ihop fjorton (!!!) stycken. När jag har varit lite oinspirerad till att uppdatera något så har jag bara klickat in på något av de inläggen och publicerat. Nu kommer det inte bli lika enkelt. Nu är det bara att börja blogga på riktigt igen. Fast jag ska faktiskt försöka uppdatera ofta. Har bland annat en hel del bilder på hög, så det kanske blir ännu fjorton inlägg som lagrad i utkastet.

 

 

26:e juli 2010 hade det bytts klart information via mail och det som var kvar var att bestämma var dag och tid för en första träff. Den tredje augusti promenerade jag med ängeln första gången och kunde inte hålla mig från att rida henne för än till dagen efter. Hon var ju så otroligt snäll (jag fattar verkligen inte varför de sa åt mig att sätta kedjan i munnen när vi skulle promenera??? det var aldrig fråga om att ha det igen - snarare om jag skulle ha grimskaft eller inte).

 

 

Fast det hela började med att vi satt hamnade i en svacka som vi var tvugna att ta oss ur innan allt det roliga kunde börja. Jag minns hennes tvärstopp i början. Hon stod helt still och vägrade att gå frammåt, men envis som jag är fick jag henne tillslut att röra på hovarna. Det var något viktigt för jag visste att jag inte någonsin skulle låta henne komma undan med små dumheter. Hon insåg att det inte fungerade att streta emot och jag insåg hur jag skulle rida för att få henne med mig vilket gjorde att nivån höjdes hela tiden. Vi skulle klara svårare och svårare saker. Det blev liksom naturligt med fler och fler ridpass. Önregn, åska, blåsväder, snöstorm, kalla minusgrader... Ja, i alla lägen skulle hon ridas. Jag ville inte att hon skulle glömmas bort på grund av lite mörker och snö. Så klart hon skulle få komma in i värmen en ruggig höstkväll. Hon skulle ju ha det bästa och det var jag som skulle ge henne det - ingen annan red ju henne och alltså låg väl allt ansvar på mig? Eller? Det flöt i alla fall på. Vi lärde oss mer och mer, speciellt om varandra och det gjorde att förtroendet för varandra växte enormt mycket. Jag litade på henne, hon litade på mig - vad mer kunde vi begära? Alla sa att hon hade blivit som en helt ny häst. Som en sådan sak att flytta undan skänkeln var till en början världens prestation för oss. Det var inte tal om att göra varken skänkelvikning, galopp på volt eller att rida mjuka åttor i lagomt tempo. Fast på något sätt hände det. Kanske var det den nya hästen, som ändå var samma häst, som hade vaknat till liv.

 

Så kom en tid då jag trodde att jag hade insett en sak - Bonita var för svår för mig och jag var för dålig att rida henne. Detta gjorde att jag halvt slutade. Jag åkte dit en eller två gånger i veckan för att pyssla med henne för hon var ju trots allt - om vi passade att jobba med varandra eller inte - "min" älskade Bonita. Jag ville inte lämna henne helt, inte låta henne gå. 

 

 

Jag klarade mig i fyra månader (september 2011 till årsskiftet) men sedan saknade jag min fina Bonita (UPPDATERING: min kloka vän Hanna hade så otroligt rätt!) så jag började igen och jag tror detta avbrott var ganska bra för oss för sedan såg jag det jag inte hade sett tidigare. Det gjorde att vi började förstå varandra på ett plan som vi inte hade gjort innan och det gick nästan bara uppåt med ridningen.

 

 

Fast samtidigt fungerade det inte. Någonting hände. Någonting kom smygande på samma sätt som det började göra ett tag etfer att jag hade börjat rida, satt upp högre mål - men nu hindrade det mig. Rida tre gånger i veckan blev två gånger. Två gånger blev en gång. En gång blev en gång utan ridning - bara städa i stallet, mocka, göra henne fin. Jag orkade inte. Allt jag gjorde skulle vara mer perfekt än tidigare gång - bättre mockning, bättre sopning, bättre ryktning... Jag åkte till stallet, jobbade som en robot, men det värsta var att det kändes så enormt bra efter att jag hade varit där. Bra... Det var skönt att vara färdig med stallet, inte med henne, men med allt annat. Det var så skönt att veta att det var bortgjort. Fast samtidigt fanns den gnagande känslan av dåligt samvete för att jag inte var där fyra gånger i veckan...fem gånger...sex gånger... När stalldagen väl kom förvandlades det dåliga samvetet till ångest. Det var inte tungt att andas i stallet på grund av allt damm. Inte heller på grund av den starka lukten. Det var på grund av järnbandet som spändes runt bröstkorgen och täppte igen. Det var ångesten. Fast det värsta var känslan av svek. Jag hade svikit min fina. Mi Bonita que era muy bonita. Jag ägnade mer tid åt att spånet i boxen skulle ligga perfekt än vad jag gjorde direkt åt henne. Hennes borstar skulle vara rena, de skulle ligga i ordning. Manen skulle vara helt fri från tovor. Vattenkaret skulle vara skinande rent. Självklart skulle gången hon skulle gå på också vara fläckfri. Men hon då? Hennes motion. Hennes mule som ville bli klappad. Hennes öron som aldrig fick lyssna på annat än snabba steg, stressade arbetande händer. Inga mjuka och värmande ord. Ingen kärlek. Bara perfektion. Bara stress. Bara ångest. Som ett korthus som byggs högre och högre, men det blir samtidigt ostadigare och faller av lättare vindar.

 

 

Efter att en gång i veckan blivit varannan gång i veckan insåg jag att det inte fungerade. Jag var tvungen att ta en paus, i alla fall fram till sommarlovet (pausen togs på riktigt i början av april) och jag trodde på riktigt att det skulle fungera bara jag var ifrån allt ett tag. När sommarlovet kom, kom även ångesten över stallet. Över att ta sig dit (på grund av tvångsträningen som tidigare pågick som jag visste skulle återupptas så fort jag började). Över att vara där. Över att bara tänka på det.

 

 

 

Även fast jag lägger skulden på mig själv för att det blev så här, vet jag ändå inte hur jag skulle kunnat ha gjort för att undvika det jag egentligen inte vet vad det är. Nä, jag vet inte så mycket, men någonstans vet jag att det blev fel. Kanske var det inte bara i stallet. Nä, det var i hela livet. Någonstans på vägen fanns det en grop som jag missade. Så småningom kanske jag hittar den. Kanske kan jag komma tillbaka. Det är vad jag vill. Tror jag i alla fall. Jag tror att jag vill och inte bara att jag borde.

 

 

Lättnad. Nervositet. Ånger. Glädje. Svek. Sorg. Kärlek.... Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Efter många om och men, när jag tillslut hade beslutat mig bar det av fort iväg till stallet för att få allt avklarat innan jag hann ändra mig. Femtonde juni tjugohundratretton. Det visade sig att jag inte behövde vara nervös, att det inte heller behövde vara hejdå för gott. Jag var varmt välkommen tillbaka om jag ville. Visst vill jag, men jag kan inte. Jag förmår mig inte att möta ångesten. Jag är feg, springer iväg.

 

 

Det var sorgligt, det var tårar, även fast det inte var hejdå förevigt. Jag sopade stallgången en sista gång. Jag pussade på henne. Strök henne på mulen. Viskade alla de där orden hon inte fått höra på länge. Det sista jag såg av henne innan jag vände ryggen åt var en stor, go och varm sommarhäst som lyckligt rullade sig i hagen. Hon kommer ha det bra. Äta dagen lång. Kivas med FrejEld. Jag behöver inte vara orolig. Hon behöver inte mig som tar hand om henne. Innan jag kan ta hand om henne måste jag kunna ta hand om mig själv. Jag måste gå tillbaka på vägen, hitta den där gropen som jag missade, se vad som orsakade den och sedan kanske vända håll igen.

 

Fast om jag tänker på stallet, på Bonita, på allt...då vill jag minnas allt fint.

Om jag tänker på stallet tänker jag på soliga sommarkvällar på Nordanträskvägen

på väg från banan med ett hårt och lyckat pass i kropparna.

Jag tänker på stallvärmen som möter en efter en iskall ridtur i vinterskogen.

Jag tänker på raseriutbrotten på Bonitas idiot till bror, FrejEld, efter hans rymningar

(fast han är ju också världens charmigaste sötpropp så man är ju inte sur på riktigt, det går inte!).

Jag tänker även på Splenda.

På Bonitas lugnande effekt på henne.

På mitt och Izzas underbara ridläger.

På hur härligt smutsig man blir.

På hur jag överbevisade alla andra som ansåg att det var bäst att rida

henne med de skarpaste betten då det gick finfint att rida med ett tvådelat.

På stekande sol en sommarförmiddag.

På hästarnas lycka vid synen av grönt gräs.

På när jag tillslut fick Bonita - som inte ens kunde galoppskänkeln - att fatta galopp från skritt.

På hennes förmåga att lyssna, följa och bara vara när man promenerade med henne.

På ridturerna med Izza och Splenda som aldrig tycktes

vara tillräckligt långa för att vi skulle hinna prata om allt.

 

Jag tänker på att hon finns kvar. Min Bonita är inte borta.

Om jag känner på tok för mycket saknad efter henne så finns hon kvar.

Hon kommer stå där i hagen som en liten köttbulle och lyfta på huvudet när jag ropar Boniiiita.

 

Kommer inte ihåg vad detta hette. Förstår inte om stycket hade ett gemnsamt namn eller bara olika namn på stämmorna eller vad det var... Vi spelade i alla fall först unisont och det vi spelade då hette Solstrålar eller något sådant. Sedan var det lite fritt att spela Månen, Vinden eller Stjärn-någonting. Det var i alla fall rätt roligt att gå omkring där och spela. Brukar göra det en hel del hemma när låtarna inte är allt för svåra haha.

 

 

 

MÅTTSUND UNDER VALBORG, GENOM EN LINS gav väldigt mycket färg måste jag säga. På något sätt - även fast det varken fanns löv, gräs, blommor eller ens någon sol så var allt så färgstarkt. Jag vet inte, jag tycker det blev så glatt mitt i allt det grå. På något sätt...

Min finaste Emma fyller år idag och jag önskar verkligen att jag kunde ge henne det hon är värd. När man inte kan göra det ena får man väl göra det andra. Vad det nu kan vara? Grattisgrattisgrattisgrattisgrattisgrattisgrattisgrattis bästa du!

 

Jag ska färdigställa mitt rum som jag håller på att storstäda och sedan kommer det säkert dyka upp bilder på allt fint. Åh, att jag aldrig kan låta bli att slösa pengar! Fast det var ju lätt värt pengarna och vi kan säga att jag verkligen behöver allt, hihi. Dessutom måste man ju få unna sig själv på något sätt i alla fall och jag trivs bättre i mitt rum när det är fint och känns som jag.

Jag klarar inte av att det inte är perfekt. I ordning. Rätt. Rent....

Nu är det ju helt i kaos men jag håller på att fixa det. Samtidigt som jag ordnar Emmas presenter. Städar rummet. Sjunger falskt till spansk musik. Taggar pingstkyrkans second hand ikväll (dock som vanligt inte mina pengar hehe...)

 

I'm working on it! Keep calm.

Ännu en film från En bukett stråkar. Ännu en film med dålig kvalitet, men man hör ju i alla fall.

 

Okej, det är jätteknasigt nu på bloggen, men jag försöker fixa så gott jag kan. Ändrade lite i kodmallarna och då blev det knas! Tog bort det jag hade ändrat och då blev det lite bättre - men inte som innan. Satte in mallen som jag hade innan jag ändrade (ifall det ändrades något som jag inte ändrade tillbaka), men inget blev bättre. Orkar inte fixa nu så det får se ut så här.

 

Los Hombres de Paco piggar alltid upp

 

 

 

Sitter alldeles själv och gråter här i mitt rum.

Nä jag är inte leden.

Jag är glad. Så jävla glad!

Efter att edWise inte har fungerat i över en vecka, gick det plötsligt att logga in. Nervös så klart, men jag var trött på att vänta. Bläddrade, bläddrade och sedan kom det: idrottsbetydet. Visst, alla betyg är viktiga, men för mig har idrottsbetyget en speciell betydelse - det har det alltid haft. Detta räddade lite av min sommar kan man säga. Eller ganska mycket faktiskt. För en gångs skull är jag otroligt nöjd med mig själv och andra året på gymnasiet. Det har varit så otroligt tufft, hårt, mycket, stressigt, pressigt, tungt...ja, helt enkelt inte lätt, men ändå har jag klarat det. Matten gick väl inte som jag hoppats, men eftersom mer än 40% fick IG i den kursen förra året (dock är ju kursen vi läste nu lite annorlunda eftersom det är GY11) så får jag väl inse att det krävs mycket för att få ett A... Engelskan är jag ju verkligen inte nöjd med för jag vet att jag hade kunnat få bättre om det inte hade blivit så mycket strul med lärarna.

 

Hur som haver, jag är i princip nöjd och det

En fin dag i maj hälsade en sunderbybo, en måttsundsbo och en kopparnäsbo på hos Anabanana på BJÖRKSGATAN

En till liten film från En bukett stråkar.

 

 

Jag fortsätter att ösa på med bilder och här kommer verkligen sena sådana. Eller vad säger ni, det var väl nyss det var VALBORG I MÅTTSUND

Det är mest bilder på två fina människor, men jag tycker det kan vara ganska trevligt - de är ju så fina!

Jag minns så väl. Åh, det här stycket är så minnesladdat att det finns inte! Jag hade väl precis gått upp från Stråkstallet och fick spela andra fiol i detta stycke och höll verkligen på att kollapsa. Jag spelade de första fyra takterna och sedan var jag helt lost. Jag lovar! Jag var kanske med på någon not därefter, men sedan visste jag inte längre var vi var så jag luftspelade igenom hela låten - varje gång. Nu är jag så glad över att vi spelade den här igen så jag har något att mäta mig med. Det känns nämligen inte som att jag har blivit speciellt mycket bättre under åren, men här känner jag beviset. Jag spelar i första fiol (som i detta stycke är svårare än andra fiol  enligt mig om man jämför) och klarar mig igenom hela stycket. Visst missar jag lite noter här och var för det här med att spela snabbt över många strängar är verkligen inte min styrka, men jag vet var vi är, jag spelar det mesta och därmed kan jag märka att jag faktiskt har blivit bättre.                        
 

 

 

 

Har ni sett något sötare eller? Det som möjligtvis är lite sötare är att jag fick denna av Emmas supersöta mamma Lena när jag var på Gotland. Bara sådär liksom. Jag och Emma hade gått (när vi var ensamma på stan) och kollat på detta lilla underverk, men ingen nämndes köpa. Eller jag kollade redan på denna fina burk i julas i Piteå och ångrade att jag inte köpte den. Sedan fick vi alltså varsin. Hur perfekt var inte det? Åh, gulliga burk, gulliga Lena!

 

 

 

Bara för att påminna min om vilken dag det är, vilken tid och var jag är - och självklart i brist på passande rubriker.

Just nu sitter jag i alla fall här på Kulturens hus och väntar på att Anabananaanananas ska komma. Vi ska nämligen kolla lite tatueringar, hihi. Typ tider, priser osv. Jag får ju tattuera mig nu (enligt deras regeler, inte enligt mina föräldrar, de kommer typ sparka ut mig ur huset m jag gör det), men Anna fyller ju inte arton ännu så vi kanske gör det tillsammans senare. Vi får väl se vad som händer idag.

 

Annars då? Jo, till min lycka är det dyr och långsam frakt på IKEA så imorgon bär det av dit igen för att köpa min garderob + lite annat som pappa skulle ha för det enda vi kom hem med i måndags var tio kjolgalgar (på tok för få), ett fågelunderlägg (fem kronor!!!) och ett slags diskställ. En till gång dit, inte mig emot. Dock insåg jag idag hur förfärligt mycket kläder jag har och att jag borde rensa, skänka och sluta köpa. Det gör ont i lilla hjärtat för det finns ju så mycket fint. Fast det blir ju lite lättare att inte köpa när man inte tycker att någonting ser fint ut när man har på sig det.

 

 Nu kommer äntlingen bilderna från kära Göteborg. Varning! Extremt många! Jag har svårt att välja...

 

Detta var då lite bakgrundsinformation för att ni ska förstå vad detta handlar om. VARFÖR BLIR MITT HÅR SÅ SLITET DIREKT NÄR JAG TYCKER ATT JAG INTE GÖR NÅGOT ANNAT ÄN SKÖTER OM DET?

 

I mars när jag klippte mig "Det är för att det är vinter och då blir det lätt risigt".

I måndags när jag klippte mig "Det slits när solen bleker det nu på sommaren".

 

Är det vädret jag ska skylla på? Jo men det blir ju lätt att fixa åtgärder mot. Annars nämnde frissören mitt hår i övrigt som en orsak till mina kluvna toppar. Eftersom att jag har så fina hårstrån och bra kvalitet på dem så syns det snabbare när min toppar blir nötta. VA?!! Är det tacket för att jag försöker ta hand om mitt hår? Jag som vill spara långt, men det gå inte speciellt bra för samtidigt vill jag ju fräscht hår så jag måste ju klippa det när det blir nött.

 

 

 

Här kommer ett litet filmklipp (dåååålig kvalitet) från vår vårkonsert En bukett stråkar som var för ungefär två veckor sedan. Tycker för övrigt att det faktiskt lät bra. Bra jobbat till oss! Andra filmer lär också dyka upp!

 

 

där sura saken som syns till

 

20 kjolgalgar, 20 fina galgar, massvis med fler fina galgar. Till dem behövs självklart en stor, fin - och viktigast av allt - praktisk garderob. Sedan finns det ju en massa andra saker jag vill ha med mig hem efter dagens besök på IKEA är avklarat. En rullgardin som gör det mörkare kanske skulle hjälpa så man i alla fall någon gång kan sova - speciellt efter att ha rest och varit vaken i 21 timmar uppskattas mer än fem timmars sömn. En annan sak jag vill ha är ett ställe jag kan sätta alla mina grejer i. Till exempel en egen lägenhet hade inte varit så dumt.

 

Här kommer ännu lite fler bilder. Denna gång får ni följa med på finaste ISABELLES ARTONÅRSPARTY

 

 

 

 

 

Flickan som alltid annars har rosett, varför ska hon inte få ha det på sig egna student? Alla som känner finaste Emma skulle ju verkligen inte kunna tänka sig henne utan en rosett på självaste studenten så därför - kreativ som jag är - tog jag och kokade ihop en vacker liten sak hon kan ha.

 

För idag tar hon STUDENTEN!!!

(Och för er som inte visste det, jag är här för att se henne!)

 

Den kör jag med ofta, för det är ju sant -  jag är aldrig sjuk. Jag har inte varit borta från skolan på grund av sjukdom sedan i fyran då jag fick magsjuka på grund av för många varmkorvar och smutsiga händer, typ.

 

Jag fick höra av en klok person att man, trots att det inte är det roligaste, kanske måste acceptera hur det är, hur man känner. Nu har jag insett att det inte är normalt att känna som jag gör. Jag har aldrig erkännt det för mig själv för jag är ju aldrig sjuk. Saken är den...jag har varit sjuk i fyra jävla år. Mer eller mindre. Nä, jag mår inte så himla bra just nu, men jag försöker så gott jag kan. Försöker att inte vara till besvär. Försöker att bara flyta med trots att jag är någon annanstans i tankarna. Och nä, jag äter inte när jag verkligen inte måste - jag får dåligt samvete bara av att prata om mat. Fast jag försöker att äta de gånger jag måste för att ni inte ska undra. För att ni ska tro att allt är bra, jag äter ju liksom. Då. Nä, jag mår inte bra efter att jag har ätit. Det finns bara en sak i mitt huvud då. Nä, jag är inte bara trött efter maten - jag försöker att lugna ner min ångest, min panik över att varenda cell i kroppen vill rena mig från smutsen. Ja, nu vet jag vad ångest är. Och ja, jag förskönar det hela, men det är så svårt att få någon att förstå. Att berätta hur det är med halva masken på känns så meningslöst ibland. Det blir en sanning som är så falsk, men ändå så sann som den kan bli för jag kan ju inte få någon att känna som jag gör, lika lite som någon annan kan få mig att känna som den gör.

 

"How can you understand something that you never had?"

 

När jag kan ta av mig masken helt är då jag vet att jag blir förstådd. Det är då den andra säger något och man kan nicka och svara ja på "känner du igen dig?". Fast jag är inte besviken över att jag är svår att förstå - jag förstår ju knappt mig själv - utan det räcker för mig att veta att någon finns där om jag vill prata - vilket jag inte alltid vill, men när. 

En annan klok person sa så här : "Jag tror att det dåliga händer bara för dem som klarar av det". Ja, kanske är det så. Man brukar ju säga att "Inget ont som inte för något gott med sig". Dock har jag svårt att se just nu vad detta skulle vara bra för, men om det är så som denna kloka människa sa så är det väl för att jag ska klara detta. E.N  D.A.G  I  S.Ä.N.D.E.R.

 

Jag måste sluta ljuga för mig själv. Livet är inte en dans på rosor. Jag har ångest före, under och efter en måltid. Jag känner som jag gör innan, under och efter träning. Jag tänker inte rätt, men jag vet inte heller vad som är rätt. Jag får helt enkelt acceptera att det är så här det är just nu och sluta ljuga.

 

 

 

 

 

 

 

 

Som rubriken lyder har jag och mamma varit på ett besök på Rosenday spa där det väntades helkroppsmassage i sjuttio minuter. Beöver jag ens nämna att "skönt" inte ens beskriver hälften av hur bra det var?

 

En liten fin blid på tre fina som jag umgicks med i lördags

 

bilder som jag ska göra, men jag ids inte!

När man ser ett väldigt klart mönster börjar man ju bli lite fundersam. Inte är det något logiskt mönster heller vilket gör att det är ännu konstigare haha. För att komma till sak i alla fall, jag ser påmins besökarstatistik att när jag skriver inlägg sjunker antalet läsare och när jag inte skriver så blir ni fler.

 

Ja, jag skriver ett till inlägg fast klockan är tre på natten. Har varit hos Izza med massvis med fina människor och kom hem vid ett. Skulle sova men såklart går det inte. Ja. Nej. Rätt. Fel. Hur. Vad. När. Om. Kanske. Borde. Måste. Ahhhhhh! Någon dag kommer jag förstå. Inte idag. Inte imorgon. Men någon dag. Just nu förstår jag ingenting. Jag förstår inte ens mig själv. Och jag vill försvinna. Men jag vet inte var. Jag vill att dagarna ska gå - det är därför jag stiger upp, för att gå och lägga mig igen. Fast samtidigt vill jag att de ska stå stilla och aldrig försvinna. Jag vill det ena och jag vill det andra och jag vill ingenting. Jag vet liksom inte...varför? Det är ett fullutvecklat inbördeskrig i min hjärna och jag vet vilken sida jag borde stötta, men jag känner också vilken sida jag borde vara på. Man får ta dagarna som de kommer. Försöka klara sig igenom dem, sätta upp små mål. Söndag....... Måndag...... Tisdag! Två dagar, det är väl ingenting? Fast jo. Det känns som det var en evighet sedan det var tre. Snart är det slut med skola också. Vi är dessutom lediga nu på måndag. Wihooo (!!!!) ropar alla och vill vara lediga på tisdag också. Jo, precis...wiho. Det är det som gör mig så rädd. När tre dagar känns så långa, hur kommer tio veckor då vara? Inga små mål att klara sig till. Bara ett stort, stort berg att klättra upp för.

 

 

 

Svenska

Spanska

Sociologi

Naturkunskap

Matte

 

Avklarade kurser och med betyg som jag har fått reda på. Bara idrotten som jag får vara nervös över. Fast hur den än går är jag trots allt nöjd med den här terminen som helt klart har varit som många har beskrivit den - vårterminen i tvåan, den värsta terminen! Fast nä, där ljög jag lite. Jag känner mig själv så jag vet att jag inte blir nöjd över idrotten om jag inte får det betyg jag vill. Speciellt inte med tanke på allt. Är nästan lite rädd över att få veta det... Fast å andra sidan, med tanke på allt, så borde jag vara fördjävla nöjd över alla mina betyg - vad jag än få i idrott - men jag vet inte riktigt...